Det är svart nu, det är 0 i inspiration, men något måste göras…


Och jag tog mig återigen an mitt digra arkiv. Jag hittade bilder från vår Roadtrip i USA 2016. Ja, vi har gjort många och jag har även skrivit om en del, men den här är nog den häftigaste, beroende på omständigheterna.

Jag bokade hela trippen, hotell, hyrbil mm, någon gång i april, strax innan vi insåg att svärföräldrarna inte kunde bo kvar hemma. Sen gick allt i 190 kmh, vi fick plats för dem på ett fint äldreboende, vi sålde och tömde deras lägenhet och flyttade dem till boendet. Sen åkte vi upp till Kalix som vi alltid har gjort på midsommar. Vet du vad, säger maken?…jag tror att jag tar ut pension nu, ett par år för tidigt och så flyttar vi upp.???

Sagt och gjort, vi åker hem till Värmdö, vi kontaktar mäklare, vi säljer vårt hus i augusti och så åker vi på vår planerade tre veckors roadtrip. Veckorna innan tömmer vi bla garaget för att köparna skall kunna flytta in lite pryttlar…puh!

Vi kommer, helt utslagna till LA, med en ny GPS. Det är inte vår första och vi vet/visste förstås att den måste uppdateras…men, men, inte hade vi en tanke på det, just då?

Hämtade ut vår Mustang…behöver ni en GPS?…nejdå, vi har egen! Ut från garaget och jodå…den gick att sätta på, sen skrek alla varningssignaler…update, update!!! Vi tråcklade oss ut genom LA med en A4-karta och kände oss som ”förr i tiden”…och 12 mil tog 4 timmar, bra eller hur? Framme i Barstow, en iofs gudsförgäten plats, satte vi GPSen på uppdatering. Den satt på hela natten och då var den bara halvvägs…

Att vi stannade i Barstow berodde på att vi ville se Calico, en av alla övergivna gruvstäder i US. Den kom vi till morgonen därpå, tittade lite och ryckte på axlarna…bättre skulle komma, men det visste vi förstås inte då.

Vi åkte vidare på 66:an, det var kokhett och skumpigt, i alla fall vår väg och stackars Mustangen fick kämpa. På eftermiddagen körde vi in i Laughlin, en liten håla med Las Vegaskomplex. Att vi stannade där berodde enbart på lämpligt avstånd och om man vill bli bedrövad och ledsen, ja, då är det här orten. Allt handlade om spel, spel och åter spel och de mänskliga spillrorna vittnade om precis det…att det är inte du som vinner, aldrig, aldrig…det går bara utför. Vi tog i alla fall en liten promenad i den olidliga värmen, sen häckade vi på rummet medan GPSen uppdaterades…och redigerade bilderna från 66:an från bland annat Roy´s Cafe…no alcohol, no firearms…men ägaren hade många!

Vårt första mål på denna långa och intressanta resa var Sedona, där vi hade varit 20 år tidigare. Då en liten sömnig, men en gudabenådat vacker liten ort, som vi ”råkade” komma förbi när vi tog en tredagarstripp från Scottsdale, efter makens konferens/arbetsvecka. Då, 1998 var det öken, röda, bedårande berg och små hotelliknande ställen du kunde få bo på…om du var i nåd hos receptionisten/värden. Vi kom fram sen eftermiddag…hittade ett litet pensionat…frågade efter ett rum…Oh Yes, that´s what we are specialised on…honey (till maken). Efter oss kom ett lite halvsvart par…då fanns det helt plötsligt inga rum???

Ja, that´s life och vi kunde inte lösa problemet, då heller. Nu när vi kom till fantastiska Sedona fick vi en chock! Inget var sig likt, hittade inte vårt ”gamla” hotell, hittade överhuvudtaget ingenting, kände inte igen oss förutom på de fantastiska röda bergen. Nu var det ett turistgetto, vårt lilla Sedona, det var så sorgligt, men som vanligt är det så att man inte skall åka tillbaka till jungfruliga platser. Bevara dem i ditt hjärta, men åk inte dit! Hittade gamla diabilder igår, som var tagna från samma platser som de jag nu visar, tänkte scanna in dem, men nej, det får vara.

Det här var bara början på en extraordinär tripp som gick via Arizona, Utah, Nevada och tillbaka till Kalifornien. Innan vi svängde av norrut mot Flagstaff och Grand Canyon åkte vi några mil till på 66:an och insöp atmosfären…

Kayenta, Navajoland, inget vin…och fortsättning följer…

Kategorier:Okategoriserade

7 kommentarer

  1. Där satte du färg i det svarta hålet och om det att få något gjort som onekligen kan hjälpa på utsatthetskänslan som tar ut en, ja, da är du på G.G som i Gertie.
    Vilken sjöa att ösa ur i upplevelser som minnen att älska och hålla i. En äldre god gubbe i ett de äldreboenden som jag arbetat som var djupt lessen över sin sjukdom och att livet var på väg att ebba ut svarade då jag sa: Du har ju varit med om så mycket, tänk så många minnen du har!
    Minnen, svarar han, ska det vara något att leva på.???
    Det blev så och han fick några goda år. I berättelser han delade md oss fick han en levande blick och fann sig väl tillrätta.
    Det finns mycket kvar även om det är stopp nu, ja ,jag är ju ingen sierska eller profet, men jag tror på det.
    Tack för dessa underbara bilder, slitna, bruna nötta och till dels ofräscha men ack så de talar i färg! Ett helt liv ju!
    Vem fångade den detaljen? 🙂
    Jag säger bara Mustang GPS och två resande, ett kärlekspar på tur!

    Gilla

    • Intressant det du berättar om ”goa gubben”, det är väl lite så vi alla tänker ibland…men nu helt plötsligt så inser vi att minnen är bra att ha! Minnen kan ju vara så mycket förstås, inte bara från resor i det stora vida, utan minst lika mycket från det nära livet.
      Hoppas verkligen att du har rätt när du säger att så mycket finns kvar, att världens ledare pratar sig samman och att inte krisen utvecklas till krig som på 30-talet. Hemska tanke, men det är mycket som påminner om historien.
      Nåja, hursomhelst så är det roligt att du läser och uppskattar mina små rader…och bilder…
      Ha det gott i vårvädret nere i söder, idag slipper vi i alla fall snöandet och termometern visar på +.

      Gilla

      • Scenariot om 30 talet kan komma att upprepas, det tror jag faktisk. Det frågas ju vad vi lärde oss av historien och någon svar lär vara att vi inget lärde oss …
        Egna minnen för mig är flyttarna och allt som hände däremellan. Inre resor och olika landskap ++
        Och snön ja, den har jag saknat i vinter 🙂 men den korta våren däruppe får jag nu här i förlängda portioener – i år ovanligt tidigt.

        Gillad av 1 person

  2. Jag gör som vanligt. Jag läser noga, tittar på bilderna minst lika noga och tar sedan en repris när jag läser för maken och vi tillsammans ser bilderna. Vilken roadtrip! Och innan ni kom iväg.. Så mycket att ordna med. Väldigt mycket. Och jag fick veta hur ni kom upp till Kalix. Jag visste att huset där fanns och att ni bott på Värmdö.
    En del av er roadtrip känner jag igen från slutet av 70-talet. Vi startade då I San Francisco och till LA och sedan in på 66an. Har ju också korsat USA från väst till öst i en ”camper” och även då blev det en del på 66an. Vad roligt att du nämner Scottsdale. Här har min dotter varit i olika omgångar på besök och hennes make har ett företag med ”rötter” där .
    Som du så sant skriver att till många ställen ska man inte återvända men det vet man ju inte innan. För visste vi så blev det ju inget besök. Minnena däremot består och ibland ska de nog få göra det.
    Jag gläds över att nu via dig följa med ut och vidga vyerna och hoppas på att du hittar fler resor i arkivet och i minnena-
    Ha det så bra du kan och var rädda om er.
    Kram

    Gilla

    • Jadu Ditte, helt plötsligt fick jag lite inspiration igen, när jag hittade den här ”roadtripen”. Tror faktiskt inte att jag har tittat på bilderna sen vi kom hem och sen vi flyttade upp, det var alltför mycket just då och sen kom andra resor.
      Du har ju också sett mycket av US och roligt att det blev lite connection igen via Scottsdale. Vi bodde ju där när maken var på konferens/jobb och det är verkligen en liten idyll, jämfört med Phoenix med all sin fruktansvärda brottslighet. Vi har ju även det gemensamt att vi har mycket av US med oss i bagaget, många tripper och ännu fler minnen, både roliga och dråpliga för oss…antar att det är detsamma för er.
      Fler resor lär jag nog hitta, men än är inte denna avklarad. Redigerar lite bilder då och då, i pauserna mellan målning och tapetsering och jag blir förvånad själv…har vi varit där???
      Ha det så gott det går…och du…tyckte mig höra lite positivism mellan raderna på radion idag?…men, ja, jag griper nog efter halmstrån.
      Kram till er och som sagt…det kommer en morgondag, det måste det göra…om än förändrad.

      Gilla

  3. Ja Gertievännen! Brist på energi och fanns det inte då och inte nu heller skulle jag tro! Det är fantastiskt att läsa om starten av den resan … vilket projekt och driv! Jag blir helt andlös!
    Allt går om man bara vlll och helt underbart blir det om än utan hjälp av Gps i början! Så mycket att minnas och glädjas åt i alla era resor! Tillslut kanske dina reseberättelser blir till en bok! Det är de värda! Bamsekramar!

    Gilla

    • Tack vännen, roligt att du har hittat in och fått lite energi! Jag skulle gärna vara där ni är nu och egentligen är det väl inget som hindrar…men vi måste förstås passa in det med svärfars gravsättning och nu är det besöksförbud hos svärmor! Man kan bli matt för mindre och detta måste få ett slut…snarast!
      Ha det underbart på vår finaste kust och kramar till er båda!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: