Att leva sitt liv på en flod…


Att göra allt från en båt eller en liten hydda, att äta, sova, tvätta, göra affärer och you name it. Så ser livet ut för många längs Mekongfloden och speciellt nere i deltat söder om Saigon. Vi tog en tur och vi fick en upplevelse utöver det vanliga.

En bussresa på ett par timmar från Saigon, med stopp vid ett speciellt tempel, Cao Dai där fem olika religioner samsades, Kristendom, Buddhism, Konfucianism, Taoism och Islam, under namnet Kaodaism. Utsmyckningarna och arkitekturen var häpnadsväckande och jag saknade mitt vidvinkel, som låg och sov i hotellets ”safe”. Tanten börjar bli trött och värmen gjorde det helt omöjligt för mig att släpa på båda mina ”monsterkameror”, så det fick bli 70-200 och nere i Mekong var det helt rätt. Nåja, några skott kommer här i alla fall och Templets historia kan ni som vanligt läsa på Wiki.

Apropå det, så ser det helt annorlunda ut i verkligheten, än de bilder jag har hittat på nätet. Där ser templet ut att ligga helt enskilt, med stora gator och med öppen plats framför…men som oftast ljuger infon en hel del…så här såg gatan utanför ut!

Intressant bekantskap och färden fortsatte ner mot deltat…och nu började det bli varmt, näst intill outhärdligt varmt för en lapp…puh! Vi bordade en liten motordriven båt, vilken skulle ta oss runt i deltat under några timmar. Tak fanns, tack och lov, annars hade det blivit kollaps för både mig och kameran. Nu kvicknade vi dessutom till av att i alla fall känna lite bris, med betoning på lite. Kommersen från båtarna var på sparlåga för tillfället. Den är som störst morgnar och sena eftermiddagar, då värmen är mer uthärdlig även för de infödda.

Livet är olika även där förstås. Vissa lever helt på sina båtar och bedriver handel därifrån, medan andra lever i stylthus och åker ut i sina små kanoter för att sälja. Precis som här hemma gäller ”det som göms i snö kommer upp i tö” och när vi kom hit var det lågvatten och skräpbergen fick den mest förhärdade att gapa…var är Greta?

Vi gick iland förstås, på en av alla öar som befolkar Mekong. Där levdes livet i lugn takt och kommersen hade siesta, men vi fick i alla fall lite inblick i vardagen. All sorts handel, från frukt till virke, kakel, klinker, kläder och ja, allt fanns om du villa ha och orkade förhandla. Vi hade en fantastisk inhemsk guide som berättade att hon växt upp ute i deltat, att hon liksom de som fortfarande bodde kvar, hade levt sitt liv i och på vattnet och som alla andra hade lärt sig att ta vara på allt från växter och djur…ALLT.

En liten lektion i hur man tar tillvara på vad naturen ger, fick vi förstås. Har du ätit kokosmjölkkola inlindad i rispapper? Näe, det hade inte jag heller innan, men gott är det och även crunch av nötter, kokos och ris, om än lite annorlunda. Vietnam är, sägs det i alla fall, världens andra största exportör av ris och de kan verkligen konsten att ta vara på och utveckla nya produkter. Inte minst risbrännvin, där orm spelar en viss roll i framställningen…mja, inte så tokigt…

Lunch hann vi också med, på en annan liten ö med lokal ”restaurang”. Huvudrätten var ”Elefantöronfisk”, en god och skräckinjagande varelse som jag tyvärr inte fick någon bild på…men jag lånade av maken…och nu när jag ser ögat och den döda, men ändå levande blicken får jag dåligt samvete, i alla fall för en stund…dubbelmoralens dilemma!IMG_3787

Lite mer cruising följde och det vardagliga livet på floden gick i mycket makligt tempo, allt från de fantastiska damerna som vanligtvis hade fullt upp med att ro och roa turister, till de lokala fiskarna, hantverkarna och pråmarna som fraktade muddrad sand.

En givande, intressant och minnesvärd dag, en lång och köig resa tillbaka till Saigon, där allt kunde hända och även hände. Ekipage av alla slag, mer och mindre fantasifulla, vilka ni kanske tycker att jag borde ha sett mig mätt på, men nej, jag upphör aldrig att fascineras…mina ögon är alltid vidöppna…och så dockaffären/grossisten…

Lång och innehållsrik dags färd mot natt…och vi somnade återigen ovaggade.

Kategorier:Okategoriserade

15 kommentarer

  1. Vilken fantastisk tur! Vi har varit iväg på en kortare tur på Mekongdeltat så jag har en aning om hur det ser ut och hur tillvaron kan vara. Alltså bara en hum.Jag läser och jag tittar. Och jag tittar och läser. Vika bilder! Jag kan genom dem känna olika dofter. Både de mer välluktande som kolan och även de andra från alla sopor.
    Ja, man kan undra var Greta är här i sammanhanget. Här finns det jobb att göra. Bara att kavla upp ärmarna. Men livet för oss människor här på jorden liksom för djuren ter sig verkligen olika. Förstår att ni var helt slut när ni kom tillbaka till Saigon.
    Ett stort tack för turen här och jag har verkligen varit med och det med alla sinnen. Maken också- Och en fantastisk fotograf är du och berättarkonsten har du.
    Önskar er en fin helg.
    Ta hand om er.
    Kram

    Gilla

    • Tusen tack snälla Ditte, tack för att du ser, läser och kommenterar…och även gör maken delaktig.
      Roligt att jag kan få dig att minnas och se tillbaka till dina minnen och visst är det så att vissa lukter har fastnat i näsan, på gott och ont. Så är det väl tyvärr även med vissa synintryck?
      Vi har många minnen med oss i vårt bagage, de platser vi har besökt båda två, vid olika tidpunkter i livet och många som är våra egna. Det är inte lätt nu och jag tycker synd om mig själv, det måste jag erkänna, trots att jag får massor med skit för den sortens ”egoism”. Det är förstås synd om oss alla, här hemma och inte minst globalt…men jag är inget världssamvete och jag har bara mitt eget och kära makens liv att sörja för.
      Vi har alla vårt eget lilla helvete och mitt i alltihop, så har vi även ett litet paradis gömt någonstans…det gäller bara att hitta dit!
      Kram till dig/er och hoppas att helgen blir underbar i vackra Stockholm!

      Gilla

  2. Wow, så får det bli sagt om bilder och text, varmt nog så. Kaodaism, vilket fint samlingsnamn, fler på ett ställe, ingen dum idé tänker jag att samala ihop – men det torde nog bli diskussioner. Risbränning med tillhörande ormar i framställningen, jaaaa . Bilden är läcker!
    Elefantögafisken, vilken skapning även som död!
    Många konstraster i utstmyckning och arkiektur, som du visar i så tilltalande bilder, och bilderna från det icke arkitetritande vars utsmyckninger är det fattiga livet själv som format av de männsiskor som lever där.
    Läser också kommentarerna om samvete, egoism och de där frågarona som dyker upp.
    Tänker osökt på August Strindbergs Det är synd om människorna … så ja. det hör nog till det där i vindlingars liv, för det är ju det livet är vindlingar.
    Tack vilande resenär hälsar vilande flyttenären 🙂

    Gilla

    • Tusen tack för dina kloka ord, de värmer och stärker, ett för tillfället lite vemodigt hjärta. Tänker också på ”den där” August och hans kloka ord…visst är det synd om oss människor…både förr och nu?
      Men, nu skall mungiporna uppåt, på med spikskor och varm jacka, naturen kallar och det är den bästa medicin som finns!
      Ha det gott, vilande flyttenären…och trevlig helg!

      Gilla

  3. Konstaterar vi har det bra här ,skulle inte stå ut med det där men bra att få se hur det är , tack vare dina vidöppna ögon ,där är vi väldigt lika du o jag dammsuger alla ställen med ögon !

    Gilla

    • Javisst har vi det bra i våra små ankdammar, Finland och Sverige, i alla fall normalt sett. Hur det ser ut idag kan man nog ta sig en funderare på…men visst, vi har det bättre materiellt sett, annars är jag inte så säker?

      Gilla

  4. Tack för spännande tur på Mekondeltat. Har aldrig varit där, förräns nu med din hjälp genom din kamera. Jag tittar och funderar hur det är att leva så med allt runtomkring sig, hög och lågvatten och vad som följer med i det.
    Ormbrännvin har vi druckit när vi övernattade ett par dagar i Korea, 38:e breddgraden. Inget som jag längtar efter att få dricka igen, minns inte hur det smakade mer än att det fanns en orm i flaskan.
    Den där fisken, är det vita fjäll? Äter man det?

    Gilla

    • Hej och hå, nu var det verkligen timing, var precis inne och svarade här ovan och så dök du upp!
      Ärligt talat så minns jag inte heller hur ormbrännvinet smakade, trots att det var nyss…antagligen ingen höjdare för då hade nog minnet varit bättre.
      Fisken ja…det är fjällen som har krullat sig under tillagningen och man äter inte dem eller skinnet. Innehållet däremot var mycket gott!

      Gilla

  5. Kära Gertievännen! Tack för din estetiska och uppiggande berättelse från resan! Läser om din dag på Mekongfloden med glädje och längtar efter normaliteten när vi kan få uppleva mer av vår vackra värld som nu är helt stängd!
    Elefantöronfisken var inte att leka med och pojken bakom vattenmelonerna helt ljuvlig liksom många många fler av dina bilder!
    Anlänt till Bäckliden. Snön ligger vit på ängarna och igår kväll hörde jag ugglan hoa så det finns hopp!
    Bamsekramar!

    Gilla

    • Jadu, livet knallar på och inte är det sig likt…eller är det kanske så i Bäckis? Här är datorn satt på undantag, renovering, målning och tapetsering är mycket roligare, men trots allt kan jag inte riktigt glömma Stan-länderna, dit vi skulle ha åkt på onsdag. Tror nog att det kommer ett litet inlägg snart…kreéringen är på topp under tapetseringen.
      Ha det gott i B, hälsa C och så hörs vi…kramar också förstås!

      Gilla

  6. Nesten litt rart og se og lese om denne turen nå da all reisevirksomhet er innstilt inntil videre i hvert fall. Men det er vel slik vi må reise nå, ved å lese om tidligere reiser. Om det du beskriver her: Jeg har alltid vært fascinert av samfunn som lever på vann, enten i båter eller i hus satt på staker. Det er så annerledes enn slik vi andre vanligvis lever. Jeg har stor glede av å lese din reiseberetning og nyte de vakre bildene.

    Gilla

    • Tack Otto, tack för att du läser och även kommenterar! Jadå, i dagens läge gäller det att ta fram och komma ihåg det vi en gång har varit med om…och försiktigt försöka drömma om en framtid i resandets tecken…men, det känns lite hopplöst ibland.
      Ha det gott resenären…i tillfällig paus!

      Gillad av 1 person

  7. Fantastiskt Gertie! Jag bara älskar dina bilder och dina ord. Fick mig ett gott skratt eller kanske skrattade jag istället för att gråta och bli arg… Håller med dig och jag säger det ofta när jag själv tänker tillbaka på Phu Quoc och all sophantering… VAR är Greta? Istället för att skolka kan hon väl ta med alla skolkande ungdomar och kavla upp ärmarna och börja jobba på plats. Nu går det ju inte att resa längre men förhoppningsvis kan man ta sig dit längre fram och då vore det på sin plats att göra lite praktisk nytta istället… Ja, det är min åsikt och den står jag för.
    Tusen tusen tack Gertie för en fantastisk skildring!! Kram kram

    Gillad av 1 person

    • Du är klok du ”nattsyrran”!
      Kanske just därför…du ser så mycket verklighet, så mycket, både elände och ogrundade klagomål, rent gnäll…eller hur?
      Vi är eniga och det är alltid så roligt att läsa dina kommentarer…direkt från hjärtat! Att stå för sin åsikt är alltid viktigt, nu kanske viktigare än någonsin.
      Kram till dig och kämpa på!

      Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: