Varsågod och skölj eller ta seden dit du kommer. Livet är inte roligt just nu! Livet har gått i stå och har fått sig en ordentlig törn, vare sig man är ung eller gammal. Vår jord, världen, har varit sjuk ganska länge och det har väl iofs vi också, men vi har tryckt tillbaka både tvivel och oro.

Nu står vi så här och vad gör vi? Vi hamstrar mat och toapapper, vi lyssnar på alla experter, både självutnämnda och vederhäftiga…och vad lär vi oss? Jo, vi lär oss att vi måste ta hänsyn! Till vad då, till vem och till vilka? Vilka är vi? Vilka är de?

Är det inte så att vi alla är olika, att vi alla har olika mål och mening med våra liv, olika förutsättningar och olika infallsvinklar? Svårt och näst intill omöjligt att svara på, men jag försöker mig i alla fall på en analys, på ett svar och det gör jag genom att berätta min historia. Jag mår skitdåligt just nu, precis som många andra, eller rättare sagt de flesta.

Jag klättrar på väggarna och jag ser hur hela min värld rasar samman. Min värld består av resor, utmaningen och lusten av att resa. Min värld består inte av barn, barnbarn och syskon som kan och förhoppningsvis vill förgylla tillvaron. Min värld består av mig och min kära make och det vi har byggt upp utanför den gängse normen, vår lilla bubbla i det stora hela. Jag känner för alla unga som förlorar allt de har drömt om, alla unga och även medelålders som sitter i klistret med lån och eventuella uppsägningar, men det är era problem…och vi måste alla lösa och försöka lösa våra personliga kriser.

Just nu är det inte personliga kriser som dominerar…nu är det världskris och ett globalt problem. Kan vi lösa det gemensamt, hur ser världen ut om några månader? Hur många företag, stora som små har försvunnit, hur ser det ut för resebranschen, hur klarar sig flyget, hur ser det ut för infrastrukturen och hur ser det ut för dig och mig? Kommer vi att kunna resa som förut när vi väl kommer ut ur detta helvete? Ett helvete som yttrar sig på så många olika sätt, som ger inskränkningar och förbud och som slår hårt och obarmhärtigt ibland, medan det bara känns som en västanfläkt i andra sammanhang. Min tanke från början var att det här inlägget skulle handla om vår dag i Mekongdeltat, men så blev det inte, inspirationen och ilskan tog över och bilderna glömdes bort.

Mekong var en häftig upplevelse och jag lovar…nästa inlägg kommer att handla om livet på floden, ristillvaratagande och att äta allt från både växter och djur.