Marrakech


Magisk, mytisk, mänsklig och en helt underbar stad vid foten av Atlasbergen. Vi kom hit i oktober 2012, efter ett helt fördjävligt år, med sjukdom, död och allt som bara kan gå fel.

Vi hade bokat ett hotell lite utanför centrum. Funderade självklart på att bo mitt inne i smeten, i en Riad någonstans nära Jemaa el Fna, men nu behövde vi vila, kontemplation och frisk luft. Vi har aldrig vandrat så långt och vida omkring som här…det var befriande och helt underbart…och livet började så sakteliga komma åter.

Vår första vandring gick förstås in till nämnda Jemaa el Fna, det berömda, kända torget vid porten till Soukerna . Fascinationen och doftexplosionen var ett faktum och vi blev omedelbart helt sålda. Exotism på så nära håll och dessutom en värme som sällan uppenbarar sig, vare sig hemma eller långt borta.

Vi trängde längre och längre in i det allra heligaste, fick otaliga erbjudanden om guidning vilka vi tackade nej till…gång på gång. Och så stod vi då där, vid återvändsgränden…och inte visste vi var vi var…men tja, det löste sig förstås och vi tog en taxi tillbaka till vårt ”Tusen och en natt Hotell”. Från vår balkong följde vi Storkarnas färd tillbaka in mot stan, efter deras dagliga utflykt upp till Atlasbergen, där maten och svalkan finns och kanske även en stunds frisk luft.

Som sagt, en stad som har allt, en stad som får samtliga sinnen att göra krumbukter, om man ser, tar in och låter apostlahästarna jobba…och det fick våra göra tills de stupade. Vi gick och gick och när våra onda små ben inte ville längre, då vinkade vi in en lokal taxi, en av alla dessa färdmedel som stod till buds. Jadå, det var en riktig bil, för det mesta, men kunde ha varit både häst, åsna och skrinda.

Även här hade vi tänkt hyra bil, förstås…men efter att vi studerat trafiken och alla mer och mindre fantasifulla fortskaffningsmedel, beslutade vi oss för att avstå. Vi hyrde chaufför med tillhörande bil och åkte först ner till Essaouira vid havet. Passerade öknen och små samhällen där tiden hade stått still, där getterna klättrade i träd och människorna försökte få sin försörjning via gamla Mercataxibilar som ständigt var trasiga. Dåtid och nutid möttes på ett väldigt uppenbart sätt…här liksom i M hade alla mobiltelefoner, trots avsaknad eller brist på både el och andra förnödenheter.

Essaouira var en hägring, en helt bedårande liten pärla vid Atlantkusten…men tyvärr så hade samtliga årets lågtryck bestämt sig för att landa här, just idag.

Dagen därpå, tillbaka i Marrakech, vandrade vi iväg till Jardin Majorelle, YSL,s fantastiska skapelse, där han bodde av och till under många år och numer är det ett välbesökt museum. Färger, former, växter och atmosfär…en verklig oas i den brusande staden, en lisa för sargade själar och trötta fotoögon.

Sen ville vi ut igen och färden gick upp i Atlasbergen, på vägar som var halvt bortspolade efter de senaste dagarnas skyfall. Vår chaufför ville så väl, men språkförbistringarna var många och när jag ville stanna för att fota, då fattade han ingenting, bara för att några minuter senare glatt stanna vid en för honom fantastisk utsikt…tja…man blir lite trött ibland. Hursomhelst så blev det en häftig tur, vi möttes så småningom och upplevelserna finns kvar både på minneskortet och i minnet.

Nu hade vi sett oss omkring och staden hägrade åter. Vi tog oss an Soukerna, prutandet och folkmassorna. Var på väg att vända många gånger, men vi stod ut och med oss hem kom både skinnpuffar och fina keramikfat. Vi är definitivt inga shoppers, men här var det något som ”drog”…något som fick oss att slappna av och bara vara, att se med öppna ögon och att låta pladdret löpa förbi.

Vi tog in, vi njöt av atmosfären, vi tog skydd för regnet som hade bestämt sig för att stanna kvar. Vi fortsatte att fascineras av de fantastiska Terracottanyanserna som följde varthän man gick. Terracotta tillsammans med alla klara blå, röda och gula nyanser…en dröm för ögat, en dröm för en gammal designer som aldrig låter sina ögon pensioneras.

Färger, former, atmosfär, historia…och ja, You name It…Marrakech har allt…numer till och med västerländska influenser…tyvärr.

En av mina absoluta favoritstäder. En stad som jag kan berätta hur mycket som helst om, som jag har tusentals bilder ifrån och jag hoppas att jag har kunnat förmedla och fånga ert intresse av. Avslutar med några små porträtt som jag känner alldeles extra inför.

Kategorier:Okategoriserade

4 kommentarer

  1. Håller med. En minnesvård resa. Och jag minns hur de hatade att bli fotograferade, religionen förstås. Och du fick bilderna när de inte märkte det. Underbart!

    Liked by 1 person

  2. Ser helt underbart ut Gertie! Vackra bilder, fint skrivet!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: