Ja, det är en sanning som är extra påtaglig just nu. Jag brukar skriva på bloggen först, sen lägga in det på FB, men nu gör jag tvärt om och hoppas att det fungerar. https://www.facebook.com/gertiebgranvik

Det är synd om oss! Det är synd om människan, alltid och överallt. Just nu är det extra synd om oss, vi har fått coronahybris. Men, kära vänner, vem är det mest synd om? Är det inte mest synd om djuren, naturen och hela klotet som hukar under människans obarmhärtiga erövringslusta? Härskar och ägarbehov, totalkontroll över allt, även det vi inte har att göra med? Men vi tror oss om en exeptionell förmåga, om en oerhörd känsla och tillika upptäckarlusta, eller hur? Kan inte vi, nja, då kan ingen! Vi sitter där vi sitter just nu och vi accepterar det utan vidare reflektioner. Hur kommer det sig att denna pandemi kom just nu? Kan det komma en ny, nu snart efter att vi vaccinerat oss mot denna, eller tror alla på allvar att detta är en isolerad händelse? Tänk och tänk en gång till, se bortom den egna komfortzonen, se lite längre, bara lite, än till grannen, grannlandet eller ”lilla” Europa. Det är inget trevligt spörsmål det här, jag är medveten om det, men, kunde inte låta bli…och jag hoppas av hela mitt hjärta, att ni tänker till, hoppar på mig, blir arga, ja blir rosenrasande och bara känner för att puckla på mig! Välkomna och jag tål det! Sen är det inte slut ännu! Vi, eller rättare sagt media frossar i ”alla stackars ungdomar” som inte får träna, som inte får gå i skolan, som blir isolerade och som mår psykiskt dåligt. Så är det och våra äldreäldre som sitter på hem och inte får besök av sina anhöriga…vare sig de är medvetna eller inte…återigen, vem är det mest synd om? Sen har vi oss övriga, en stor grupp som spänner mellan säg…25 till 70…vi som inte ”får träffa våra nära och kära”. Har någon överhuvudtaget tänkt tanken…har alla nära och kära? Och återigen…vem är det mest synd om? Nu blir jag personlig, nu talar jag om OSS. Vi är helt ensamma, vi har varken syskon, barn eller barnbarn som vi saknar att krama och att gosa med. Oj då, usch så otrevligt, säger du, eller i alla fall känner…men du, tänk en gång till…det är inte din verklighet…det är vår. Vår verklighet och det finns de som har det ännu värre förstås, så som vi skulle ha det om en av oss dog…total ensamhet…Amen.