Bekanta ortsnamn, eller? Nåja, jag förväntar mig inga hallelujaovationer, men för snart två år sedan tog vi med C&C på en överraskningsresa till Nordkalotten. Alla hade varit där förut, under olika förhållanden, men, nu gjorde vi gemensam sak…och firade Calle som fyllde jämnt.

Sagt och gjort, vi styrde upp till Kautokeino första dagen, längs Torne älv på finska sidan. Vägen är bättre där och även vackrare om man uppskattar det karga och ödsliga. Vi bodde på Kautokeino ”Högfjällshotell” och vi träffade tyska bussturister…so schön, so besonders, so trostlos…aber ein Traum. Och javisst, jag håller med trots att jag är född och uppväxt i trakterna, sen i förskingringen 30 år, men ja, det är speciellt!

Och en händelse som återigen ser ut som en tanke. När jag började redigera, efter mitt Skottlandsinlägg, vad hittade jag då om inte första bilden…Kautokeino-Newcastle. Jo, jag vet, det ligger i England, men det var dit vi åkte färja från Göteborg, till våra två första Skottlandstourer. Men, nu återgår jag till Nordkalotten!

Har du varit här tro? Antagligen inte och då tycker jag att du skall skriva in det i din lista! Just nu är det stängt, av dubbel anledning, corona och de nattsvarta vintermånaderna, men, det kommer en vår och då ”ä de bar å åk”…enligt ”Stenkvisten”… iofs, gillar du sol och salta bad, nja då är det inget för dig, men tycker du om och eftertraktar det annorlunda, let´s GO!

Dag två styrde vi vidare mot nordost, mot Kirkenes nära ryska gränsen. Vi hade funderat på Murmansk, där C&C varit förut, men nu var ju detta en överraskningsresa och det omöjliggjorde visumansökningar mm. Kirkenes, den yttersta utposten mot öst och en av de nordligaste hamnarna för Hurtigruten, porten mot Barents Hav.

Midnattssolen som inte ens nuddar horisonten, ljuset som kan få den mest härdade att känna galenskapen nafsa i baken…och känslan, känslan av att vara ett med naturen och världsalltet…hua, den är oslagbar! Att strosa runt i hamnen efter en formidabel födelsedagsmiddag, att se fiskeredskap, outnyttjade, att se båtar med ryska flaggan, att känna vinden från öst och att försöka ta in ljuset…jag säger bara…åk, bara åk, så fort det går!

Efter en magisk natt fortsatte vi mot Vardö, in och ut längs den bedårande Varangerfjorden, skådandes örnar och vacker karg natur. Örnar har vi sett förut (utan att skryta) både hemma, all over och inte minst i Norge, men ”vassego”, här kommer i alla fall några, lite annorlunda shots, vid fjorden. Renar, får, örnar, ödehus, ja helt bedårande enligt en ensamvarg!

Jahaja och var ligger då Vardö undrar du säkert? Jo, det ligger längst österut på Varangerhalvön som är en ytterst svåråtkomlig nationalpark. Det finns en väg, sen är det apostlahästarna som gäller, eller helikopter. Själva Vardö gjorde inget större intryck, men målet och meningen var förstås Hornöya, Norges östligaste plats, där det häckar mängder med fåglar. Det var halv storm när vi kom och nära var det att vi blev snuvade på båttransporten, men vi hade tur, återigen. Juni, +2, halv storm, horisontellt regn, halvt avstängd ö pga vinterns stormar som hade ödelagt de få gångvägar som fanns. Men ut kom vi, fåglar fick vi beskåda…och skitiga blev vi…och det var det värt!

Puffins förstås, Skarvar, Sillgrisslor och inte minst Tordmular. Några fantastiska timmar trots kyla, träcklukt och det ständiga regnet…

Kvällen i Vardö artade sig vädermässigt och ljuset tog återigen musten ur oss. 

Catrin trotsade både trötthet och kyla, all heder och respekt till DIG kära vän, men jag orkade inte. Smygfotade lite från rummet och sen blev det ryggläge och kontemplation inför morgondagen.

Sen säger jag bara…ljuset…ljuset som inte finns någon annanstans, det genomskinliga, det som tar en ut i rymden, eller i alla fall en bit på väg. Att sitta där, på ett lite halvsunkigt hotellrum, gränsen till Arktis och känna sig liten, men, samtidigt känslan att man är med i det stora. Tja, vad är verkligt, vad är viktigt, vad är häftigt och vad är en ”bucketlist”…

En dag, en midsommarnatt och sen styrde vi upp till en av de sista utposterna, Hamningsberg…och där tog vägen slut. Vägen dit var en av dessa så kallade ”senso unicos” som vi har stött på här och där i världen och som sen har visat sig, inte vara enkelriktade!? Jaja, vi åkte, vi stannade då och då, vi förfördes över naturen och den karga skönheten, kort sagt, vi trivdes och mådde bra! Vi träffade örnar som inte ville vara med på bild, vi skumpade på med vår allt annat än terränggående bil, men som vanligt så gick det bra…ändå.

Där vägen tog slut vände vi. Vi tog in och vi tog tag, vi blev återigen lite saliga och berörda av den häftiga naturen, vi enades om att ja, nu vänder vi näsan söderut, mot Inari i Finland, närmare bestämt Enare Träsk. Vi förevigade den sista utposten innan vi vände…sen var det bara skog, skog och så lite till skog. I Inari är det vackert, men, det blev inga bilder?…ingen aning, ingen förklaring, men ”thats it”. Kanske längtade vi hem, kanske var vi fototrötta, kanske ville vi bara vara…gott så.

Tack och adjö, tack och gonatt från en minnesvärd resa.

Allt vi har nu är minnen…och det är de vi måste plocka fram, de vi måste ta till oss för att överleva. Jag mår dåligt, vem gör inte det, men, ingen och inget kan ta ifrån oss vårt förflutna, våra minnen. Tänk så, tänk bakåt i stället för framåt, hur tokigt det än låter…men, just nu är det bättre!