Eller kanske en väldigt intressant historia. Läs här till att börja med: https://bjorkliden.com/om-bjorkliden/historia/ . Sen kommer min historia om Björkliden, den som började 1959, när jag/vi bodde på gamla hotell Fjället. En resa bland andra, men en resa med mors faster Astrid…en ”dame” med ett tjog lager på näsan…och vi älskade varandra. Nu, för en knapp vecka sedan kom vi förbi igen, efter tio dagar i vårt vackra grannland. Jodå, de hade behagat öppna för boende i Norrbotten och snart stängs det väl igen, i vår hysteriska coronastatistikvärld…suck!

Jag har, som ni säkert redan snappat upp, besökt Björkliden i över fem decennier, tom sex. Det har varit givande, det har gett mig en enorm erfarenhet av fjällvärlden, alla årstider, men mest sommartid. Vintern, med skidåkningen, ja, då övergav jag B för Gränsen. Jag blev skibum och det var gränsen och Alperna som gällde, B kändes lite ”bjöjjigt”…ursäkta, men det är sanningen. Sommaren och hösten var dock fortfarande vikta för Björkliden och för Sarek, Padjelanta och inte minst Kebne. Jag besteg Kebne via östra leden i slutet av 70-talet. Då var det inte tal om stegjärn, repsäkring, överlevnadskit eller allt vad som krävs idag. Då var det focus på kondition, riktig vilja och framförallt…Fjällvana!

Jaja, nu har jag spårat ur, i alla fall lite, men jag styr tillbaka mot vår senaste resa. Vi kom i precis rätt tid för att uppleva det vackraste. Det som jag har sett, ett par gånger under alla år och som kära maken aldrig tidigare beskådat. Höstfärger och nysnö.

Vi vandrade lite, så mycket som våra små ben orkade med och skönheten var stundtals nästan brutal. Ett bevis för det var att kära sörländska maken fann lugnet. Tröttheten och värken försvann när naturen tog över, när skönheten blev så påtaglig, att vadandet över jokkar och alla andra strapatser glömdes bort. Det gladde mig och glädjen finns kvar över att ögon kan öppnas och förbli öppna. En tur som berikade var den längs Kanjonen i Abisko. Jag har gått här, alla årstider, men utan reflektion. Nu fanns skyltar med berättelser och historia och CJ sög åt sig, tog in och det blev en riktig höjdarvandring med historien i focus.

Visst, jag måste erkänna att det ibland känns lite tillrättalagt för en gammal fjällräv…men i slutändan är det ändå positivt, att fler och fler upptäcker vår fantastiska landsända. Trollsjön som jag har skrivit om några gånger, har tydligen, vilket jag har missat, blivit en superhotspot!? Jajo, jag blev varse situationen i somras när det skrevs om parkeringskaoset vid ”Låktahållplatsen”…men att det skulle vara så illa, det kunde jag knappt ta till mig. Vi åkte förbi i slutet av juni, då helt omöjligt att ta sig uppåt pga snösituationen. Nu, för en dryg vecka sedan var det fullt på parkeringen, trots storm, regn och allmänt ogästvänligt väder…vad händer? Måste alla upptäcka samma sak samtidigt?

Vägen upp mot Trollsjön, med gubbens klassiska siluett och höstens målning…tja, kan det bli bättre tro? Näe, antagligen inte, men kanske på ett annat sätt. Många vill och många känner sig manade att både besöka och avbilda det näst intill överjordiskt vackra. Det blir bilder, det blir i bästa fall en berättelse, men det måste upplevas in natura, med alla väder, med strapatser och skitväder, med skoskav och dyngblöta vandringskläder. Det går inte att uppleva från hotellterrassen!…eller via nätet!

Lapporten och vyerna över Torneträsk är klassiska, de skiftar karaktär hela tiden och det är helt omöjligt att se sig mätt…man vill bara tillbaka, igen och igen, även efter 60 år. Håll tillgodo!

Och så förstås, några små Impressioner som avslutning.