Jag tror, eller rättare sagt jag vet, att jag har skrivit om det förut. Det står mellan Norge och Nya Zeeland och senast hade jag med Chile som tredje land, men det skippar jag idag. Nu och idag utnämner jag återigen Norge som det vackraste, relaterat till helheten. Jag fortsätter vår lilla tripp och nu är vi i Andenes, bor i Rorbu, där vi bodde för nio år sedan. Första kvällen var ljuset en historia för sig, det tog nästan musten ur oss, i alla fall några minuter innan regnet kom tillbaka.

Allt blir vackert när ljuset är det rätta, även intetsägande magasin, men det gäller att ta vara på sekunderna, i ett nafs var allt borta. Nästa dag hade vi planerat att åka ut på Valspan med båten Reine, som vi hade vart med på förra gången. Hmm, säger miss eller madame på Valcentret…bölgerne är 4 meter…det blir inget den här veckan! Men, oj så roligt att höra svenska igen!
Vi gillade läget som alltid och cruisade ner längs Andöyas västkust. Det regnade och så regnade det lite till…men shit happends…vi fick örnkontakt redan efter några mil.

Och svanmöte med hela familjen. Fårkontakt var det mest hela tiden, som det är i Nordnorge och charmen är påtaglig, eller hur? Vyerna kände vi igen, men de förändras hela tiden och visst, man får aldrig nog, trots vertikalt regn och vindar som gjorde det svårt att stå upprätt. Allt förändras och mycket hade hänt sen sist. Ett spektakulärt byggnadsverk hittade vi, där en samisk offerplats hade legat, idag en rastplats. Fantasin fick fart förstås och speglarna hjälpte till, inte minst fick de en att glömma de isande vindarna. Från toan hade man utsikt över Bleiköya och Lunnebergen.

Det blev två dagar med ungefär samma tur och vyerna var aldrig lika. Ortsnamnen är underbara, eller hur?…Bleik, Stave, Nordmela, Nöss, Bö…och Sörmela. Stannade i Nordmela för en improviserad lunch, på en kombo av affär och ortens stamrestaurang…vilda västern är bara förnamnet och gubbarna hade samlats, precis som var som helst i sydeuropa. Jaja och vackert var det förstås!

Vi reste vidare mot Harstad, kringelikrokvägar och färja. Tredje gången gillt för både mig och kära maken, 1991, 2007 och så nu, 2020. Kände knappt igen oss, men checkade in på Clarion i en minisvit med formidabel utsikt…till ett mycket humant coronapris.

Stan har inte så mycket att erbjuda, men omgivningarna har desto mer och vår heldag ägnades åt nostalgi och återseendeminnen. Turen gick först ut mot Elgsnes, där vi dök 1991. Makens första tur till nordnorge och det var lika smalt, skumpigt, brant och krokigt nu som då.

Minnen radas upp och ett är alla kattfiskar som vi såg under dyket. De lurade i tareskogen och vi fascinerades av deras surmulna och skräckinjagande uppsyn. Vi funderade även på hur vi hittade hit då? Kom så småningom ihåg, att vi fick tips från Harstad dykklubb om ett vrak från kriget, vilket vi dock inte hittade. Träffade tyskar när vi var tillbaka 2007 och även nu var det ett minnesmål för många.
Fortsatte turen halvön runt Kasfjorden och Kvaerfjorden och vid Nupen mötte vi återigen örn, nu ”jagad” av ilskna trutar.

Vi avslutade dagens tur med ett besök på Campingen och ”vår” stuga där vi bodde 1991. Då hade vi utsikt över ”das rollend hotel” nere vid vattnet, samtidigt som vi mumsade på några kilo färska räkor, som vi köpt nere vid fiskehamnen på morgonen. Vi och vännerna C&C. Det glömmer vi aldrig, och måsarna som fick resterna har nog fortfarande ont i magen…om de lever?

End of  Norway för denna gång och det har varit ett riktigt lyft…att få komma ”utomlands”. Vi åker tillbaka mot Sverige och hoppas på höstfärger. De visar sig redan innan vi har passerat gränsen, när stopp var av nöden tvunget, vilket ofta visar sig vara en lycka…

Nu har vi inte långt kvar, men, vi måste förstås åka upp till Björnefjell. Jag vill visa mitt skibumställe från anno dazumal, för min sörländske man. Hit åkte vi ner, efter att ha klättrat över Riksgränsfjället, lössnö, öl på stationen och sen tåget tillbaka till Gränsen…tja, för sisådär 40 år sedan…

Idag en idyll med hytter, näst intill oframkomlig väg, bedårande färger, vilka skulle späs på än mer, när vi kom tillbaka till vårt land…och det blir nästa historia, Björkliden i höstskrud.