Att vara på turné är för det mesta att cruisa runt någonstans i stora vida världen, i alla fall för oss. Men, nu är det som det är och vi cruisar runt i gamla svedala och vi hittar nya upplevelser bakom varje krök, i alla fall nästan.

För några dagar sedan styrde vi kosan mot Jokkmokk. Det går inte alltid som man tänkt sig och naturligtvis inte nu heller. Tja, men det är väl så det skall vara och vi hann inte så långt innan mina ögon vidgades…nämligen i Smedsbyn. Jag älskar bilar och då speciellt de gamla, vackra och omhändertagna. Har skrivit det förut, och jag tar det en gång till! Jag växte upp i morfars lastbilsåkeri, jag följde med i förarhytten, jag älskade livet bakom ratten och så gör jag fortfarande. Har åkt i alla gamla godingar, Bubblan med lucka därbak, Amazon, Volvo PV med gök på taket, Ford Kapitän, Volvo p1800 och inte minst vår silverfärgade MB 220 SE. Ja, mina vänner, det var tider det…och nu såg jag en hägring! Vi åkte förbi, jag sa till CJ…såg du? Jo, jag såg! Sagt och gjort, vi vände och vi hittade en skatt av gamla finingar…i Smedsbyn.

En morgon som gjorde vår dag och jag hade kunnat stanna hur länge som helst. En entusiast som byggt gamla godingar från rishögar till originalskick och ibland även bättre, ett livsverk som heter duga! Sen visade det sig förstås att vi hade många gemensamma nämnare, speciellt jag och kära hustrun. Både hon och modern var ”gamla kunder”, hade jackor, kappor mm från min gamla karriär…och de fanns kvar och användes. Hade kunnat stå kvar hela dagen och prata foto, konst och gamla bilar, men när vi är på väg, då vill vi iväg! Tack för titten och om ni läser detta, skriv gärna en rad och lämna kontaktinfo, det kan bli fler besök och botaniserande bland godingarna!

Efter några mil kom åskregnet och det höll i sig förbi Harads, där vi skymtade TreeHotel, men ”bröthotellet” i Lule älv missade vi. Synd, men regnet var inte att leka med, ej heller de milslånga vägarbeten som höll på att ta knäcken på oss. Jaja, glömt att kolla förstås, men så blir det när spontaniteten är i första rummet. Vi hade bestämt oss för att åka småvägar, vilket betyder sand, grus och smalt, ibland nästan enfiligt och efter Harads svängde vi av mot Edefors, Lakaträsk, Murjek, Messaure, med flera metropoler som hade i alla fall ett gemensamt…gamla förfallna hus.

Och kraftverk i Lule älv, här Messaure. På eftermiddagen kom vi fram till Hotell Jokkmokk, checkade in och så styrde vi iväg mot Karats. En gudabenådad smal, krokig och kuperad skogsväg, där de fyrbenta trafikpoliserna regerade. Kom inte här och kom…sakta ner, bida din tid, vi bestämmer när du kan köra förbi…

Ja, och vyerna var förstås bedårande och det som slog oss var att tomterna/ägorna var exemplariskt skötta, trots att de var gigantiska! En dröm och en önskan, att det kunde vara i alla fall hälften så fint i grannskapet hemma!? Ta åt sig den som vill! Ja och så lilla Tjäderhönan som poserade så fint.

Jokkmokk är speciellt, en salig blandning av urbefolkning och nybyggare, lite som Longyearbyen utan vidare förklaring. Eller kanske lite som de flesta småorter runt ikring vårt avlånga land. Thairestaurang, Pizzerior och både fungerande och nerlagda gamla butiker, en sällsam känsla av och en kollision mellan det kosmopolitiska och det urgamla, invanda och ja, det fast förankrade. En nostalgitripp.

Ett av målen på den här resan var förstås ”Stora Sjöfallet” som jag ville visa för kära maken. Eller egentligen inte visa, beskärma mig över hur det ser ut idag. En liten spillra av sitt forna jag, som då, när det begav sig kallades för nordens Niagara. Något som förpliktigar och något som jag faktiskt har sett…men jag var så liten då att jag inte minns. Kära mor och far har däremot sett det i all sin prakt och inte minst hört dånet. Har letat bilder, men gett upp. De finns någonstans, men de får vila i frid liksom minnet av fallet. Tycka vad man tycka vill om skövlingen av våra ovärderliga naturtillgångar, men det känns i hjärtat när man ser rännilen som fortfarande kallas Stora Sjöfallet. Ett ”Naturrum” är byggt, tror att det invigdes 2014, för att berätta och åskådliggöra historien. Gonatt säger jag bara och gonatt till de rabiata, unga anställda som hade bestämt att skor skulle av!? Ja, självklart om du har varit ute och vandrat, om du kommer till övernattningsstugor ute på lederna…men här har du gått 200 meter från bilen…puh?

Vid Suorvadammen slutade vägen, den allmänna, men vi fortsatte förstås…i alla fall några kilometer. Snart tornade himlen upp sig och vägen var knappt farbar, så vi skonade min lilla röda pärla och vände om. Vi fick som vi ville vädermässigt, eller rättare sagt fotomässigt…häftiga skyar och molnformationer, tack, tack! Ja och så höll jag ju på att glömma…kolla bilden med vindmöllan ovanför spillran av sjöfallet! Hån eller installation, det är frågan?

En natt till i Jokkmokk och besök på Thairestaurangen som verkade vara ”stans” nav. Gott var det och trevligt att sitta ute, men, vart hade Thaikryddorna tagit vägen? Ett kort liten tripp som kändes lång, avslutades med hemfärd längs små jordvägar…och inte visste vi var vi var…men spännande var det och lilla jag blev skitigare än någonsin. Ödehus kantade vägen, förstås, och funderingarna om hur, var och vad som har varit finns fortfarande kvar.

Med risk för att verka tjatig…ta en tur i närmiljön, det berikar! Och PS förstås…vi åt inhemskt första kvällen, Jokkmokkspanna med ren, lingon och diverse.