Att hävda att man har sett alla kontinenter, exklusive Antarktis, att påstå att man har sett alla Europas länder utom ett…och dessutom anse sig ha sett sin närmiljö och norden i varenda vrå…ja, det straffar sig förstås! Och ja, nu gör jag lite avbön, men bara lite.

Har faktiskt sett det mesta av vårt land och av våra grannländer som inte längre vill ta emot oss…men så igår fick vi ett ryck, ett av alla när vi känner oss instängda. Har du åkt den här vägen säger kära maken? Tja, vet inte, men antagligen någon gång för länge sedan? Ja, men då så. Vi svängde av från E4, strax öster om Sangis, på väg mot Haparanda…och vad hittade vi då här? Jo en riktig pärla till ödeväg och sen så kan vi tala om alla fantastiska ödehus som jag hittade, inte minst detta som förde mig tillbaka till 50-talet och min morfars hemgård och åkeri. En dröm eller hägring 2020.

Vi gapade båda två och vi tuffade vidare i 30 kmh. Vi hoppades förstås på nallekontakt igen, men shit happends, det vet vi ju att vi kan glömma! Nåja, jag förevigade i alla fall längs vägen, både fallfärdigt, stående och nerbrunnet…och myrarna!

Vi passerade Tossa, där det fanns en skidbacke när jag var barn, på 60-talet och enligt en skylt så fanns den fortfarande, men vi passade. Så småningom kom vi ut i Karungi, där vi varit många gånger, både vår och höst för att spana på sångsvanar. Nu under sommaren ser man inte en vinge eller stjärt och det hade vi inte heller väntat oss. Men, glädjande var det, att komma till Kukkulaforsen och se att det var näst intill fullsatt i restaurangen.

Oerhört glädjande, då den har varit stängd sen Corona började härja och alla Asiatiska norrskensturister uteblev. Nu var det ”bara” S-märkta bilar…och ett par tyskar som hade kommit vilse.

Jaha, vad vill jag då säga med detta tro? Jo, jag vill återigen trycka på vikten av att se sig omkring hemmavid, att leta och ta in på hopplösa spår, att köra enfiliga jordvägar med risk för stenskott…och framförallt…att öppna ögonen för det närmsta.

Sov gott!