Norra Lapplands häftigaste hotspots…eller bara en massa mossiga minnen? Ja, inte vet jag, men nu är vi här i alla fall och jag kan inte rå för det, men jag minns och jag minns mycket. Jag tänker att det var bättre förr, trots att det är det värsta uttryck jag vet.

Alla pratar sig varma för vårt sköna hemland idag och visst, det är säkert intressant och lärorikt om man aldrig har varit norr om Dalälven, vilket tyvärr, fortfarande är en sanning hos svensken i gemen. Jag har skrivit det förut och jag tycker absolut att man skall börja hemikring, sen succesivt utöka och vidga sina vyer till Europa, sen vidare och vidare. Men, hur många idag kan skriva under på det tro? Kanske det onda C idag, kan föra med sig det goda, att allt fler kan säga sig känna och ha sett sitt eget land, i alla fall lite?

Ja, nu har jag spårat ur som vanligt, tänker du säkert, men snart tar jag upp tråden, eller snarare just nu! Vi bor i Abisko, i en stuga som tillhör Turiststationen. Vi, nej jag har bott här, i alla olika typer av logi, första gången var 1959, i en liten stuga som känns fjärran från den idag. Det första vi gjorde var att ta en liten prommis ner längs Canyonen för att skåda vattenflödet som är enormt i år. Hittade tom Förgätmigej.

Som sagt, det är en minnesvärd tripp och samtidigt lite sorgsen. Jag som har vandrat, gått på tur och inte minst åkt utför under alla år, orkar nu knappt ta mig upp längs Koppasjokk ovanför Björkliden. Introducerade kära maken i fjällvandringens magi för sisådär 20 år sedan, på gott och lite ont, men ett antal turer har vi tagit, i alla fall över dagen. Nu linkar vi på båda två, men skam den som ger sig! Att komma upp till Katterjokk är helt omöjligt i år, än så länge, men vi vandrade i alla fall en liten bit och beskådade snöfält och isgrottor längs jokken.

Självklart måste vi även ner längs Silverfallet och ner till stranden vid Torne Träsk, där alla platta fina stenar finns…kasta smörgås, ni vet? Jag minns Silverfallet från tiden innan vägen, som stod klar 1984, och jag minns hur mäktigt det var då…idag bara en spillra, men oerhört många fler turister.

Abisko är inte känt för sin skidåkning, det är och har alltid varit känt för sina fina vandringsmöjligheter, inte minst som porten till Kungsleden. Idag även en wordwidedestination för de som vill och hoppas på att få se det magiska Norrskenet. Liften upp på Nuolja går även på sommaren, nu för midnattssolsskådning. Normalt är här fullt med asiater, sydeuropeer och övriga turister från jordens alla hörn. Exotiskt för dem, men inte för mig. Däremot vackert, rofyllt och en lisa för själen, inte minst nu när det är lite som förr…nästan folktomt. Och vem vill inte se Lapporten?

Ett annat ställe som har blivit populärt de senaste åren är Trollsjön. En magisk liten sjö längst in i en dal omgärdad av gigantiska berg och för att komma dit måste du vandra genom snårskog och över gigantiska stenblock i Kärkevagge. Antigen från vägen eller från Låktatjokko fjällstation. Har fantastiska bilder som jag lovar att visa så snart jag kommer hem. Nu ser det ut så här och det är näst intill omöjligt komma fram, i alla fall torrskodd.

Ja och så kom vi in på Vassijaure, en av de klassiska järnvägsstationerna, dit jag har vandrat och där jag ofta har tagit tåget ifrån, tillbaka till någon av de tre nämnda orterna. Så häftigt att se att stationen är öppen idag. För några år sedan, efter vägens tillkomst var den stängd de flesta dagar, men nu är det tydligen lite reunion. En minnessten efter en ung man som blev dödad av ett tyskt flygplan i maj 1940 är rest och det är starkt. Väl värt att se och läsa om.

Vi åkte förstås fram till gränsen, den gräns som både vi och speciellt jag har passerat otaliga gånger, men nu är det nono och helt absurt. De små gränshandelsaffärer som finns, både i Katterjokk och Riksgränsen är tomma och de får inte beställa hem färskvaror, då det inte finns några kunder… läs norrmän. Andelshusen och stugorna är öde, men långtradare från Polen, Estland, Lettland, Litauen och inte minst från Tyskland och Norge swischade förbi i en hiskelig fart, åt båda hållen. Dubbelmoralens sköna ansikte och man kan bara undra hur mycket smitta som transporteras där…javisst, man tar sig för pannan!

Nåja, i morgon åker vi hem, vi har beskådat och förundrat oss över hur våra nordiska grannländer förhåller sig mot framförallt oss, men även i allmänhet. Vi kom upp en dag efter att liftarna i Riksgränsen stängde för säsongen, men so what, skidåkningen är ett avslutat kapitel. Vi är nöjda med vår inhemska tripp, även denna…men vi längtar ut så det gör ont. Vi började planera för Island när de öppnade…men så igår kom nya varningar…nu om förestående vulkanutbrott…suck. Avslutar med lite snö och is från mitt förut så kära Riksgränsen.

Nattinatti och snart kommer bilder från undersköna Trollsjön!