Tid för eftertanke och kontemplation och ett rejält gräv i arkivet. Så spännande när man hittar bilder som knappt är sedda, ej heller redigerade och yes, här minns jag både det ena och framförallt det andra. Har botaniserat bland mina Islandsbilder några kvällar och här fanns det mycket smått och gott. Mycket karg skönhet, is, bubbel och ånga.

Började fundera på ett gammalt inlägg, där jag skrev om världens vackraste länder, Igenkännandets glädje…och ändå inte… och nog placerar Island sig högt upp på listan. Då lyfte jag fram Norge, Nya Zeeland och Chile som de tre vackraste och det håller jag fast vid än idag…men, Island kommer nog som klar fyra. Svårt överhuvudtaget att rangordna, då alla länder har något som är extraordinärt…men de nämnda är vackra helt igenom, de har en spektakulär natur som aldrig gör en besviken, det är 100% från norr till söder. Island åkte vi runt på åtta dagar, medsols, i sol, men mestadels i regn. Tanken på att åka tillbaka denna sommar har varit stark…men, ja ni vet…tankar kan man alltid ha, men så kommer verkligheten ikapp.

Vi åkte från Reykjavik, förbi bedårande landskap med Islandshästar (Skuggfaxe), små till synes övergivna gårdar och beslöjade vattenfall för att ta oss an en av öns största Glaciärer, Langjökull. Hade bokat utflykt i förväg, fått vägvisning och tur var det, för här var det ”no mans land”. Fyrhjulsdriven hyrbil, tacktack för tipset och uppåt gick det…och skumpigt var det…puh! Det var inte högsäsong, så monsterjeepen som tog oss upp på glaciären var bara halvfull med storögda och fascinerade asiater. Jodå, har skrivit det förr…de är/var överallt och vi kände igen oss även här.

Våra vänner ikläddes överlevnadsdräkter och alla fick på sig spikskokedjor inför vandringen i glaciären. Det var häftigt, visst, men inget unikt. Guiden talade sig varm om det unika och undrade om någon varit inne i en glaciär förut? Jodå, sa jag, jag var inne i Aiguille Du Midi i Chamonix i början av 70-talet. ??? Har jag aldrig hört talas om, sa den drygt 30-årige guiden??? Man tar sig för pannan och undrar vart historien/an tog vägen. Nåja, lite häftigt var det allt och det var makens första glaciärtur.

Det var ovanligt varmt den sommaren och isen var porös och instabil, vått som sjutton var det också, men vackert. De blå tonerna och den ödesmättade känslan när vi vandrade runt i gångar och prång, ja se själv, det var en riktig highlightupplevelse.

Det knakade och brakade i isen och helt komfortabelt var det inte. Till sist såg vi ljuset i tunneln och utanför väntade monsterjeepen och gudabenådade vyer i ett falnande solljus. En häftig dag som inte var slut förrän vi hade skumpat oss tillbaka den väg vi kom och somnat ovaggade på Reykholts enda ”hotell”.

Morgonen därpå styrde vi iväg mot Husavik i norr. Längsta dagsetappen och kanske tråkigaste vad vyer och foto beträffar, förutom då, de alltid närvarande hästarna. Husavik är en liten by i norr, som lever av fiske och av Val-och Puffinsafaris. Nu var det en bit in i september och turisterna var inte många, puffinsarna ännu färre och någon valsafari blev det inte för oss…”seen it before”. En mysig och nästan osannolikt vacker kväll fick vi i alla fall…och en värmande sol.

Nu blev det dags för Mordor och hans vänner. Ett märkligare landskap än kring Myvatn och Dimmuborgir får man leta efter. Och vägarna, ja de var en historia för sig.

Var gårdagen lite enahanda, så bjöd denna dag på vyer som fick den mest härdade att gapa, både en och två gånger. Efter Myvatn skumpade vi vidare mot Namafjäll med bubbel i massor och tillhörande odör, men skönheten uppvägde med råge och visst, är man gammal dykare, så är man van att andas genom munnen. Väldigt lite turister även här, men säsongen är kort på Island, i slutet av september redan börjar vägar stängas av pga oframkomlighet.

Landskapet ändrar karaktär hela tiden och nästa stopp blev vid ett av alla otaliga vattenfall, Dentifoss. En 2 km lång knagglig (vad annars) promenad ledde fram till fallet , vi insöp ljudet och blev lite nerstänkta, sen åkte vi vidare genom månlandskap, tundra och här och där böljande odlingar.

Dagen avslutades i Eastfjords, där landskapet återigen ändrade karaktär. Ett bedårande litet hotell med utsikt över fjorden och precis som i de andra små byarna vi hade bott på, så var hotellet det enda stället som serverade mat. Jag brukar aldrig prata om pengar och vad saker kostar…men, att semestra på Island kräver en stor plånbok, om man inte vill ta en fastevecka förstås, eller leva på bensinstationsmat. Enda nackdelen jag kan komma på i detta undersköna land där man säger ah och oh hela tiden…inte minst när man ser priserna på menyn. Smolk i glädjebägaren, men det var snart glömt. Kvällen bjöd på flera skådespel, till och med norrsken. Av det blev det inga bilder, då jag inte släpar runt på stativ och dessutom har det hemma över taket. Men, solnedgången över fjorden med bergen som speglade sig, den fastnade.

Vi åker vidare och det är vackert, var vackert och blir ännu vackrare…det börjar nästan bli lite tjatigt, eller? Glaciärsjön Jökulsarlon var häftig förstås, så också de gigantiska lavafälten som sträckte sig hela vägen ner till vattnet…och nu är vi på sydkusten.

Vi passade på att äta vid glaciären innan vi åkte till nästa hotell i Nupar. Nupar är inte vad jag skulle kalla en ort, nej, det är snarare ett hotell utslängt in the middle of nowhere. Men, ett häftigt hotell, där man som extra service kunde bli väckt när som helst under natten om det kom norrsken. Tack och nej tack, inte riktigt för oss, men vi höll god min…det var en väldigt uppskattad tjänst, speciellt hos asiaterna…

Känner att jag måste runda av snart, Island har hur mycket som helst och så snart världen blir sig lik igen…om den nu blir det…då återvänder vi och inventerar det vi missade första gången. Nåja, jag måste förstås nämna VIK, Islands regnigaste plats! Dit kom vi när regnet hade tagit extra fart och stormen också. Vi kämpade oss ner och till stranden med lavastalaktiterna, de som fick mig att minnas Giant´s Causeway på Antrimkusten i Nordirland. En riktig highlightupplevelse igen och dessutom fick vi träffa några av de få kvarvarande puffinsarna…yes, yes…och yes!

Ja, och så glömde jag bland allt annat de kända och spektakulära klipporna som lockade till sig alla sorters besökare, inte minst brudpar som huttrade och förfrös sig i jakten på den perfekta bilden. Hua säger jag bara, men intressant fenomen.

Och nu är det definitivt slut! Vi upplevde mycket mer, vi besökte bla Blå lagunen, vilken bara lämnade efter sig ett stort frågetecken, vi försökte komma till Tingvellir två gånger, vi hittade den största Geysirn, Strokkur och vi inser att vi bara har sett en bråkdel av detta fantastiska lilla land…och så Gullfoss förstås, det största vattenfallet…

Reykjavik är en speciell liten stad, den är inklämd mellan olika kulturer, den är både stolt och försiktig…men den har lämnat ett avtryck och hästentrecoten som vi avnjöt innan vi började vårt äventyr…ja, den var superduper, eller om ni så vill, gudomlig.

Byebye for today, men vi ses igen så snart det går, du kantstötta, livsbejakande och i allra högsta grad vildavästernstad. Men, med en touch av design, framtidstro och nydanande arkitektur!

Och så för er som inte har FB, här kommer en liten länk till min Intervju