Ja, vad finns att göra just nu? Deppa ihop totalt eller tänka i andra banor, tänka på små obetydliga resor, små utflykter bland is i vattenpölar och på små bäckar…tänka smått, detaljerat och spännande. Vilken värld det är när man går nära, vilket liv och vilka små varelser som uppenbarar sig…om man öppnar sina blå…eller vilken färg de nu har?

Jag har fotat mycket macro i mitt liv. Det började redan i slutet av 70-talet då jag köpte ”mellanringar” till mitt normalobjektiv på min första systemkamera. En helt ny värld öppnade sig och jag kröp omkring i skogarna på jakt efter bland annat små svampar. Har många bilder från den tiden, men hittar dem inte, så jag börjar med att visa min ”första” utskrivna A2:a inför utställningen hos Lena Derning/Galleri Darling i SOFO 2008. Brustet var titeln och bilden är tagen i ett ”lerdike”…men den bara satt! Jag har aldrig, varken förr eller senare känt en sån lust och glädje över en bild!

Bild två heter ”figurer” och den tredje ”ängel”. De är alla tagna ett stenkast från mitt hem i Värmdö och är mina klart lysande ”utställningstjärnor”.

Macro är för många synonymt med blommor, men på senare år har jag fått sällskap bland isens väsen. Har du en gång upptäckt alla mer och mindre skumma varelser som tittar fram i vattenpölarna…ja, då är du fast, jag lovar.

Märkligt är det ändå, att nu när jag bor uppe i det vita riket har jag inte fotat is en enda gång. Konstigt, men ändå inte, då isen täcks av snö större delen av året här uppe. I Värmdö däremot, hade jag mina smultronställen vad beträffar ismacro. Lugnt, folktomt, men med rådjur, harar och diverse skogsfåglar som kompisar…jag fick mao vara ifred och inspirationen fick vingar. Så även fantasin och alla isdjur som följde med på mina vandringar var oräkneliga. Började kika lite i mitt arkiv ikväll…och fick nästan krupp…hjälp, detta är övermäktigt, men kanske ändå inte, nu när jag är fast hemma. Tiden finns och det är bara att sätta igång…och det har jag gjort…

Skirt, brutalt, fantasieggande…isens mysterium måste bara upptäckas och numer fotar ”nästan alla” is…men jag var först! Tja, eller i alla fall bland de första, då på 70-talet. Gammal, klok och erfaren, eller bara en gnällig och bitter kärring…välj själv! Jag är som jag är och du är som du är, hoppas jag. Hoppas även att du har fått lite inspiration och en och annan idé, om vad man kan göra när resandet är stängt och hela världen i limbo!