Och jag tog mig återigen an mitt digra arkiv. Jag hittade bilder från vår Roadtrip i USA 2016. Ja, vi har gjort många och jag har även skrivit om en del, men den här är nog den häftigaste, beroende på omständigheterna.

Jag bokade hela trippen, hotell, hyrbil mm, någon gång i april, strax innan vi insåg att svärföräldrarna inte kunde bo kvar hemma. Sen gick allt i 190 kmh, vi fick plats för dem på ett fint äldreboende, vi sålde och tömde deras lägenhet och flyttade dem till boendet. Sen åkte vi upp till Kalix som vi alltid har gjort på midsommar. Vet du vad, säger maken?…jag tror att jag tar ut pension nu, ett par år för tidigt och så flyttar vi upp.???

Sagt och gjort, vi åker hem till Värmdö, vi kontaktar mäklare, vi säljer vårt hus i augusti och så åker vi på vår planerade tre veckors roadtrip. Veckorna innan tömmer vi bla garaget för att köparna skall kunna flytta in lite pryttlar…puh!

Vi kommer, helt utslagna till LA, med en ny GPS. Det är inte vår första och vi vet/visste förstås att den måste uppdateras…men, men, inte hade vi en tanke på det, just då?

Hämtade ut vår Mustang…behöver ni en GPS?…nejdå, vi har egen! Ut från garaget och jodå…den gick att sätta på, sen skrek alla varningssignaler…update, update!!! Vi tråcklade oss ut genom LA med en A4-karta och kände oss som ”förr i tiden”…och 12 mil tog 4 timmar, bra eller hur? Framme i Barstow, en iofs gudsförgäten plats, satte vi GPSen på uppdatering. Den satt på hela natten och då var den bara halvvägs…

Att vi stannade i Barstow berodde på att vi ville se Calico, en av alla övergivna gruvstäder i US. Den kom vi till morgonen därpå, tittade lite och ryckte på axlarna…bättre skulle komma, men det visste vi förstås inte då.

Vi åkte vidare på 66:an, det var kokhett och skumpigt, i alla fall vår väg och stackars Mustangen fick kämpa. På eftermiddagen körde vi in i Laughlin, en liten håla med Las Vegaskomplex. Att vi stannade där berodde enbart på lämpligt avstånd och om man vill bli bedrövad och ledsen, ja, då är det här orten. Allt handlade om spel, spel och åter spel och de mänskliga spillrorna vittnade om precis det…att det är inte du som vinner, aldrig, aldrig…det går bara utför. Vi tog i alla fall en liten promenad i den olidliga värmen, sen häckade vi på rummet medan GPSen uppdaterades…och redigerade bilderna från 66:an från bland annat Roy´s Cafe…no alcohol, no firearms…men ägaren hade många!

Vårt första mål på denna långa och intressanta resa var Sedona, där vi hade varit 20 år tidigare. Då en liten sömnig, men en gudabenådat vacker liten ort, som vi ”råkade” komma förbi när vi tog en tredagarstripp från Scottsdale, efter makens konferens/arbetsvecka. Då, 1998 var det öken, röda, bedårande berg och små hotelliknande ställen du kunde få bo på…om du var i nåd hos receptionisten/värden. Vi kom fram sen eftermiddag…hittade ett litet pensionat…frågade efter ett rum…Oh Yes, that´s what we are specialised on…honey (till maken). Efter oss kom ett lite halvsvart par…då fanns det helt plötsligt inga rum???

Ja, that´s life och vi kunde inte lösa problemet, då heller. Nu när vi kom till fantastiska Sedona fick vi en chock! Inget var sig likt, hittade inte vårt ”gamla” hotell, hittade överhuvudtaget ingenting, kände inte igen oss förutom på de fantastiska röda bergen. Nu var det ett turistgetto, vårt lilla Sedona, det var så sorgligt, men som vanligt är det så att man inte skall åka tillbaka till jungfruliga platser. Bevara dem i ditt hjärta, men åk inte dit! Hittade gamla diabilder igår, som var tagna från samma platser som de jag nu visar, tänkte scanna in dem, men nej, det får vara.

Det här var bara början på en extraordinär tripp som gick via Arizona, Utah, Nevada och tillbaka till Kalifornien. Innan vi svängde av norrut mot Flagstaff och Grand Canyon åkte vi några mil till på 66:an och insöp atmosfären…

Kayenta, Navajoland, inget vin…och fortsättning följer…