I Karakumöknen. Vi skulle, efter många om och men, ha fått äran och tillfället att känna STAN-länderna på pulsen. Jag har drömt om dem i många år och nu hade jag även fått med mig maken, som även han längtade efter historien och naturens orörda skönhet. Det är så tråkigt, så fruktansvärt tråkigt och känslan av att det kanske aldrig mer blir detsamma, att Turkmenistan som har varit världens mest stängda land inte öppnar igen, den är stark.
Bilder därifrån har jag förstås inte, men jag vill ändå, i alla fall försöka, åskådliggöra känslan och synintrycket. Det närmaste jag kunde komma när jag scannade mitt arkiv, är dessa bilder från Nya Zeelands bubblande, pyrande och färgrika inre.
Det är inte Turkmenistan, det är inte Darvazaområdet med sin naturgas, där marken kollapsade under borriggen och blottade det nu 70 meter i diameter stora hålet med en gas som inte låter sig brännas bort. Idag, 45 år senare brinner det fortfarande och det var det vi ville och drömde om att få se.
Sen skulle vi ha åkt vidare mot Khiva, Samarkand, Buchara, Tasjkent, Dusjanbe, Almaty, Issulkulsjön, Karakol och Bisjkek i Kirgizistan där vi hade avslutat och åkt hem till lilla Sverige. Och drömmen är kvar, drömmen som kanske aldrig mer blir verklighet, drömmen om Samarkand och andra intressanta kulturer.
Det är synd om oss resenärer, det är synd om oss alla, det är synd om hela världen och mest synd är det om de unga som står i början av sitt liv, karriär och framtidsbyggnad.
Kanske?
100 % från Gertiehjärtat 
Visst är det synd om många, och också om oss… Jag kan känna att jag inte har TID med det här som stannar upp allt, jag är van att planera och genomföra. Själv skulle jag packa för fullt idag, för att åka till Marocko och rida. Din planerade resa låter fantastisk. Jag har bara varit i Kirgizistan, och det var en höjdare. Mest för naturen där jag tillbringade mest tid, till häst!
GillaGilla
Åh så tråkigt att det inte blev ridning i fantastiska Marocko! Du har så rätt, det känns verkligen som att tiden inte finns för totalstängning av världen…lever man när den väl öppnar igen, det är frågan? Hoppas att du får en fin påsk hemma i Svedala!
GillaGilla
Vilken tur det hade varit att genomföra! Hur får man ihop en sådan resa undrar jag men som jag förstår ni är experter på vid det här laget. Samarkand är ju en dröm att få se, men det tror jag inte blir av för mig/oss. Har tappat lusten för långa flygresor efter Chile i somras. Mår inte bra efter en sådan resa vare sig fysiskt och psykiskt! Det blir mycket på det Nordiska planet framöver, helst med husbilen. Jag hoppas innerligt att ni får göra den där resan! Till dess – Glad Påsk och var rädda om varandra i dessa tider 🐥🐣🐔❤️
GillaGilla
Ja du Cristina, det hade varit en tur att minnas och hoppet att kunna göra den när allt är över lever fortfarande kvar…men jag har börjat misströsta. Tänker lite som du säger, att långa flygresor tar på kroppen och vi har sagt nu, senaste året, innan Corona…att nu reser vi några år, så länge vi orkar!? Nu känns det helt plötsligt som att det tog slut, bara sådär, abrupt och oåterkalleligt.
Och visst, vi kanske måste tänka om, vi måste hitta något annat…några små söta kissar tex, men så lätt är det förstås inte…och vi har inget annat!
Vi har, som jag har skrivit otaliga gånger, varken syskon, barn eller barnbarn, så den fantastiska tanken att ägna sig år ”de sina” faller rätt platt, eller hur?
Jaja, nu lämnar vi det svarta och så önskar vi er en Glad, Ljus och vacker Påsk i vackra Norrbotten!
Kram vännerna!
GillaGilla
Så synd at det ikke ble noe av dette som høres ut til å skulle ha blitt en helt eventyrlig reise. Desto viktigere er det å holde på drømmen. Ting vil bli bedre igjen – og forhåpentligvis vil ikke stan-landene stenge seg ute fra verden igjen til den tid. Om ikke lenge skulle jeg ha holdt en workshop på Cuba og deretter reist videre til USA. Det blir det selvsagt ikke noe av. Prøver å gjøre det beste ut det hele, men det er ikke alltid like lett. God påske, Gertie. Kanskje vi sees engang når verden åpner igjen?
GillaGilla
Ja du Otto, jag hoppas att du har rätt, jag hoppas verkligen att det blir bättre…men innan det blir bättre kommer det nog tyvärr att bli mycket sämre.
Vi får leva på hoppet, återigen och så tänker jag på dig och din sambo/särbo…är hon kvar i US, eller med dig i Norge? Inte lätt situation och jag hoppas verkligen att ni är tillsammans i Norge!
Och Cuba som du älskar, jag lider verkligen med dig och även med alla där, som blivit av med sina inkomster och sociala kontakter.
Så sant, vi måste göra det bästa av situationen, lätt är det inte, men det måste gå.
God och Glad Påsk till dig också och så hoppas vi på att världen öppnar sig snart…till att börja med våra nordiska gränser!
GillaGillad av 1 person
Vi er nok på hver siden av koronaen, hun i Seattle og jeg i Bergen. Men vi klarer oss – og gleder oss til en gang å se hverandre igjen. Du har nok. Det vil bli verre før det blir bedre. Men så…
GillaGillad av 1 person
Våra drömmar, önskningar och mycket annat ställdes helt plötsligt på ända- Vilken fantastisk resa ni var på väg att göra. Känns nu som om allt är helt stopp även om det inte är slut. Men dörrarna är stängda. När jag har mina positiva stunder så kan jag ändå glädjas över det jag upplevt och det jag bär med mig. Men så mycket finns kvar. Den del av världen dit ni nu var på väg är ett tämligen blankt kort för mig. Visst känner jag igen namnen och inte minst Samarkand. I dagens läge hoppas jag och önskar jag att vi i alla fall till stor del ska få tillbaka den värld vi hade och kanske i ett lite bättre skick. Och jag sällar mig här till Strindberg ”det är synd om människorna” och inte minst de unga.
Många tankar till er
GillaGilla
Du har så rätt Ditte, du tänker så rätt i dina ljusa stunder…och det är så jag försöker tänka och göra, men så kommer svarta molnet och så åker jag ner till bottennivån igen.
Ja, jag vet, det enda vi kan göra är att hoppas, ta till oss Strindberg i lite lagom dos…inte gräva för djupt och inte bejaka mörkrets makter. Jag försöker, även om det inte är lätt, att se framåt, att tänka positivt och att tro på ett slut för detta helvete…och att vi får tillbaka vår värld i något så när hyfsat skick.
Tänker så mycket på er och ert andra hem, tänker på våra vänner som precis köpt ett nytt hus i Spanien och som inte kan komma dit, tänker på alla som får och har fått sina drömmar krossade…och nu blev jag ledsen igen…men Ditte!
Önskar er en fin helg, påsk eller inte…och jag hoppas att ni kan njuta av utelivet och våren! Kram!
GillaGilla
Bilderna är jättefina, de förmedlar fast från annanstans än dit ni tänkt. Trist är det och förstår att det stoppar upp för er! För egen del som flyttenär när så var min fröst tanka när det hela började och jag förstod vidden av det, så tacksam att jag fick min lägenhet i tid och ahnn iväg. Inge nflytt på G här 🙂
Viisst kommer det en tid efter detta, en förändrat tid visserligen, men vi männiksor vi bygger gärna vidare och hittar nytt. Samhället får på dessa erfarenheter nya insikter vi medborgare och de medorgare som ”styr”.
kEEP DREAMING spontan tanke då jag såg bilderna!
GillaGilla
Tack Tove, tack för att du är så positiv och ger mig en spark i baken!
Hoppas att du har rätt och det är klart att du har, i alla fall på nåt sätt…ur kriser föds kreativitet och i viss mån framtidstro…men kriserna får inte vara för långvariga, då blir det rädsla och stagnation!
Jodå, vi drömmer, i alla fall får vi försöka hitta vår väg till drömmarna…det är vårt enda halmstrå!
Ha det så gott det går flyttenären, om än i paus, men kanske det börjar röra på sig igen?
God och Glad påsk…
GillaGilla
Det där lät som en resa i vår smak, skulle mer än gärna ha hakat på där😁
Livet blir inte som man tänkt sig ibland, men så länge vi slipper den hemska COVID-19 så får vi vara glada. Sonen har haft det och det var tufft, han klarade sig med en hårsmån ifrån att hamna i sjukhusvård. Vände tack och lov, men rejält dålig var han. Gissar att jag inte skulle fixa den sjukdomen.
Blev kallad på en undersökning till Sophiahemmet nästa vecka,men inte vill jag till något sjukhus nu och inte in till stan heller. Fick ny tid senare.
Förra veckan skulle vi ha varit i Glasgow, kunde avboka och få all pengar åter och alla resor vi hade på gång stoppade vi, kvar har vi drömmarna. Dem kan inget virus ta ifrån oss och inte heller våra minnen från alla resor.
Hörde Tegnell i går att det kommer bli svårt att resa ett år framöver och kanske mer.
Vi får se.
En sak som slår mig, nu när nästan inga flyg går, få handlar och restauranger står tomma. Massor av butiker och restauranger slår ige9och går i konkurs. Flygbolag och resebyråer går i putten. Arbetslösheten hotar tusentals människor, miljörörelsen hade som mål att ingen skulle flyga och köpa nytt var tabu. Känns som om Greta fått som hon ville. Ingen behöver känna flygskam längre, men hur ska alla dessa som nu drabbas försörja sig. Hur ska de i de fattiga länderna få någon inkomst när inga turister kommer och när fabrikerna där slår igen när de inte kan exportera sina varor.
Hur ska bergsgoillorna överleva och undkomma tjuvskyttarna nu när ingen betalar de som vaktade deras områden. Hur ska chimpanserna få mat då ingen besöker deras rehabiliteringsställen
Bekymrar mig även för de trevliga människor vi träffade på i Uganda senast, de som körde våra bilar och lotsade runt oss.
Tänkte Gretas och hennes organisation på det.
Nog om det, klart vi ska få resa igen världen återhämtar sig, kan ta lite tid bara
Var rädd om dig.
GillaGillad av 1 person
Förstår att den resan hade varit i er smak och så fort jag tänker på den och vad vi hade gjort just nu blir jag så fruktansvärt ledsen!
Men, men, det är som det är och även om det känns hopplöst just nu, så är hoppet och måste så vara, det sista som överger oss.
Apropå Tegnell, så får vi verkligen hoppas att han har fel, för om prognosen är över ett år…ja, då vet jag faktiskt inte om jag överlever!?
Du är så klok och du har precis som jag en enorm erfarenhet och insikt om hur det ser ut i världen, hur många har det, har Greta det? Jag tänker så mycket på, precis som du säger, att hur går det för alla små, enskilda näringsidkare i Afrika, Asien och Sydamerika när länderna stängs och turisterna uteblir?
Jag tänker på vår Guide i Tanzania som sade till sin far att inte sälja skörden de hunnit bärga, för nu kommer gräshopporna och sen blir inget kvar. Det var i februari, årets första katastrof för dem…nu är de inne i nästa, den som vi delar, men som vi i väst självklart kommer ur lättare än dem.
Det är hemskt, det är fruktansvärt och trots att jag inte åtar mig att vara världssamvete, så blöder hjärtat.
Jag hoppas och vi måste hoppas att det snart vänder…för allas vårt väl och ve.
GillaGilla
Vilka läckra bilder med gasmolnen som svävar dansar runt. Förstår eran frustration att inte kunna resa iväg, just till den platsen som tycks vara speciell. Ja nog blir det många omkullkastade planer dessa tider. Vi håller tummar och tår att vi håller oss friska och kan fortsätta resandet efter allt detta. Även om det inte blir som vi just har tänkt oss.
Kram till er
GillaGilla
Kram tillbaka och visst håller vi tummar och tår för att det snart vänder…och att vi får vara friska förstås! Hoppas att ni kan få en tur med husbilen, i alla fall framåt sommaren!
GillaGilla
När det gäller att resa är du på ett helt annat plan (förlåt!) än jag. Du globetrotter, jag gräver mest där jag står. Vad vi har gemensamt är fotograferandet. Jag kan uppskatta dina bilder här på bloggen för sin ovanlighet, sin exotism. I mina ögon, märk väl. En helt ny värld öppnar sig…
Hälsningar,
Deerhunter
GillaGilla
Så är det nog Klas och är det inte också så, att olikheter berikar? Det var nog lite så även på min gamla blogg, men då var det nog något mer om foto enbart, än om resefoto.
Visst är det väl också så att nya världar öppnar sig, hela tiden, om man har ögonen öppna?
Hälsningar till dig i ett snöfritt söder från ett vitt landskap i norr.
Ps. När vintern kom tillbaka, igår, då kom en jätteflock med vårens första Bofinkar…vi hade fullt sjå med att fylla på matningen. Ds.
GillaGilla
Ja du Gertie… Det är ingen vidare tid just nu och jag tänker ofta på hur det blir framöver samtidigt som jag jobbar med mig själv med att försöka ”stänga av” allt prat om Covid-19. Det känns som att jag kvävs av all hysteri. Jag är inte dum eller naiv eller blåögd. Jobbar ju inom sjukvården och vet!! men det har blivit FÖR MYCKET! Häromdagen kom maken hem från affären och berättade att folk bunkrar flaskvatten för att det sägs att vattnet ska ta slut… Eller det som renar vattnet ska ta slut… Näe, jag måste stänga av för att orka. Jobbet tar allt för mycket energi just nu där det dessutom planeras för att vi ev ska bli tvingade att byta schema och därmed inte få något socialt liv alls… Jobba 5 helger av 6 och aldrig få någon långledighet vilket enligt tidigare forskning visat på att det är en nödvändighet när det gäller nattarbete inom vården. Nej nog om det…
Att vi inte ska kunna resa som tidigare är ett slag i ansiktet. Dottern med sin sambo som planerat att resa i Asien och Australien under kommande vinter känner sig oroliga. Dessutom står dom båda nu utan fast jobb… Vi skulle ju resa bort när maken fyller 50 och det ser inte heller ut att bli något. JAG FÖRSTÅR dig så väl Gertie. Det är fasiken inte lätt att känna sig glad och lyckliga när allt går om intet… Men vi får kämpa vidare och försöka plocka fram allt annat positivt. Som att ligga platt fall med kameran i blomsterhavet eller på den fuktiga och mjuka mossan ❤ Det blir åtminstone en lycka just för stunden. Och en flykt från allt elände.
Ta hand om dig och maken! Stor varm kram ❤
GillaGillad av 1 person
Susanne! Du ser, du läser…och framförallt…du förstår! Och jag förstår dig som sitter mitt i skiten, jag förstår att du blir näst intill galen och jag beundrar och uppskattar att du orkar, det är en bedrift och en självbevarelsedrift! Det får vara nog snart, det måste öppnas för en diskussion länder emellan, annars står vi snart inför fjärde världskriget…något jag iofs har tänkt i flera år. Och, är det någon gång jag önskar att inte få rätt i mina spekuleringar, ja, då är det här!
Resandet känns som ett stort vacuum, som en stor, flyktig och ofylld bubbla, en bubbla som vill bli fylld, men som snart exploderar i atomer…
Det är svart och svartare lär det bli, men DU, gräv ner dig i mossan och blomsterhavet så länge…jag gräver ner mig i målning (vägg) och tapetsering…sen när snön är borta här uppe, då dyker även jag ner i myllan!
Stor kram och hoppas att ni hittar en liten stunds lycka i naturen…då och då!
Le åt lyckan, den lilla som finns och lämna eländet därhän…vi kan ändå inte frälsa världen!
GillaGilla