Att göra allt från en båt eller en liten hydda, att äta, sova, tvätta, göra affärer och you name it. Så ser livet ut för många längs Mekongfloden och speciellt nere i deltat söder om Saigon. Vi tog en tur och vi fick en upplevelse utöver det vanliga.

En bussresa på ett par timmar från Saigon, med stopp vid ett speciellt tempel, Cao Dai där fem olika religioner samsades, Kristendom, Buddhism, Konfucianism, Taoism och Islam, under namnet Kaodaism. Utsmyckningarna och arkitekturen var häpnadsväckande och jag saknade mitt vidvinkel, som låg och sov i hotellets ”safe”. Tanten börjar bli trött och värmen gjorde det helt omöjligt för mig att släpa på båda mina ”monsterkameror”, så det fick bli 70-200 och nere i Mekong var det helt rätt. Nåja, några skott kommer här i alla fall och Templets historia kan ni som vanligt läsa på Wiki.

Apropå det, så ser det helt annorlunda ut i verkligheten, än de bilder jag har hittat på nätet. Där ser templet ut att ligga helt enskilt, med stora gator och med öppen plats framför…men som oftast ljuger infon en hel del…så här såg gatan utanför ut!

Intressant bekantskap och färden fortsatte ner mot deltat…och nu började det bli varmt, näst intill outhärdligt varmt för en lapp…puh! Vi bordade en liten motordriven båt, vilken skulle ta oss runt i deltat under några timmar. Tak fanns, tack och lov, annars hade det blivit kollaps för både mig och kameran. Nu kvicknade vi dessutom till av att i alla fall känna lite bris, med betoning på lite. Kommersen från båtarna var på sparlåga för tillfället. Den är som störst morgnar och sena eftermiddagar, då värmen är mer uthärdlig även för de infödda.

Livet är olika även där förstås. Vissa lever helt på sina båtar och bedriver handel därifrån, medan andra lever i stylthus och åker ut i sina små kanoter för att sälja. Precis som här hemma gäller ”det som göms i snö kommer upp i tö” och när vi kom hit var det lågvatten och skräpbergen fick den mest förhärdade att gapa…var är Greta?

Vi gick iland förstås, på en av alla öar som befolkar Mekong. Där levdes livet i lugn takt och kommersen hade siesta, men vi fick i alla fall lite inblick i vardagen. All sorts handel, från frukt till virke, kakel, klinker, kläder och ja, allt fanns om du villa ha och orkade förhandla. Vi hade en fantastisk inhemsk guide som berättade att hon växt upp ute i deltat, att hon liksom de som fortfarande bodde kvar, hade levt sitt liv i och på vattnet och som alla andra hade lärt sig att ta vara på allt från växter och djur…ALLT.

En liten lektion i hur man tar tillvara på vad naturen ger, fick vi förstås. Har du ätit kokosmjölkkola inlindad i rispapper? Näe, det hade inte jag heller innan, men gott är det och även crunch av nötter, kokos och ris, om än lite annorlunda. Vietnam är, sägs det i alla fall, världens andra största exportör av ris och de kan verkligen konsten att ta vara på och utveckla nya produkter. Inte minst risbrännvin, där orm spelar en viss roll i framställningen…mja, inte så tokigt…

Lunch hann vi också med, på en annan liten ö med lokal ”restaurang”. Huvudrätten var ”Elefantöronfisk”, en god och skräckinjagande varelse som jag tyvärr inte fick någon bild på…men jag lånade av maken…och nu när jag ser ögat och den döda, men ändå levande blicken får jag dåligt samvete, i alla fall för en stund…dubbelmoralens dilemma!

Lite mer cruising följde och det vardagliga livet på floden gick i mycket makligt tempo, allt från de fantastiska damerna som vanligtvis hade fullt upp med att ro och roa turister, till de lokala fiskarna, hantverkarna och pråmarna som fraktade muddrad sand.

En givande, intressant och minnesvärd dag, en lång och köig resa tillbaka till Saigon, där allt kunde hända och även hände. Ekipage av alla slag, mer och mindre fantasifulla, vilka ni kanske tycker att jag borde ha sett mig mätt på, men nej, jag upphör aldrig att fascineras…mina ögon är alltid vidöppna…och så dockaffären/grossisten…

Lång och innehållsrik dags färd mot natt…och vi somnade återigen ovaggade.