I Saigon, öppnades mina ögon för något jag redan kände till, men något jag inte på långa vägar hade kunnat ta till mig. Nu har jag sett, nu är mina ögon vidöppna och min själ har fått sig några ytterligare törnar. Det är helt omöjligt att förstå, det går bara att ta in lite i taget, om ens det…det gör ont, så in i helvete ont!
Jag är stark, i alla fall har jag alltid trott att det är så…men här kom allt på skam. Det är svårt att skriva och visa bilder, men det måste göras, om och om igen.
Du går in, du betraktar, du försöker fatta, vilket är helt omöjligt. Du ser bilder, bilder du känner igen, tagna av kända krigsfotografer, bilder som vrider om i magen, som gör att du glömmer bort dig själv, du glömmer tom bort att fota, det är för starkt!
Agent orange, napalm…You name It…så fruktansvärt och egentligen onämnbart och första bilden här är ofödda foster. Foster som ”räddades” efter orangeattackerna. Ja, det här var starkt, det får mig nästan ur balans igen, men det måste skrivas, det måste lyftas fram, igen och igen och med en förhoppning om att världen har lärt sig något.
Tyvärr är det inte så och det mest intressanta för ”selfiemaffian” var självklart de uppenbara förstörelsevapnen som fanns att beskåda.
Dagen avrundades vid presidentpalatset och en total kontrast och ny ögonöppnare. Jag jäspade men höll god min…kors i taket…och på slutet av rundvandringen kom vi in i det allra heligaste, bunkern, med ledningscentral och tillhörande bekvämlighetsutrymmen.
Gäsp och en liten flukt av livet runtomkring. Vad är intressant, vad är minnesvärt? Tja, olika från person till person förstås…men mina vänner…historien och minnet av den, visst är det väl det som är Vietnam? Och livet idag…
Här sitter jag ikväll och jag minns det som igår, det var för tre veckor sedan och vi åkte iväg trots alla varningar och insinuationer om vad som skulle drabba oss ”där borta”. Det vi mötte var vänliga och öppna människor, väl medvetna om ”Corona”, men för dem var/är det trots allt en storm i ett vattenglas.
Och jag blir så trött och även rädd när jag ser den enorma överreaktion som vi här i väst har tagit till oss. Hur tänker vi, tänker vi överhuvudtaget?
100 % från Gertiehjärtat 
Ja Gertie detta är svårsmält materia! Krigsförbrytelser mot civila och coronavirus på samma gång! Man blir omskakad och förtvivlad när man möter den verkligheten som du gjorde på museet och inser vidden av det mänskliga lidandet och så nu detta ” tredje världskrig mot coronaviruset”! Vart ska det sluta det undrar jag också! Jag följer din resa med glädje och ser fram emot nästa etapp! Solen skiner och kanske blir det en skidtur ute på isen! Inte så dumt! Bamsekramar!
GillaGillad av 1 person
Ja du vännen, svårsmält är nog bara förnamnet och värre lär det bli! Vi får försöka ta vara på det positiva och ge oss ut i det gnistrande vita…kramen och skida försiktigt!
GillaGilla
Starkt och tänkvärt inlägg. Och som du skriver, det ska inte glömmas utan ska finnas, visas och pratas om för glömma är det sista vi ska göra.
Minnet kom tillbaka när maken och jag besökte Phu Quoc Prison. Kommer ihåg när vi gick där och började fota lite men sen tog känslorna över och det blev alldeles för starkt. Vår guides ord gick rakt in i hjärta och mage och det blev så starkt att många av oss grät när vi gick tillbaka till bussen. Man kan verkligen inte förstå människors grymhet. Det går inte att ta in helt och hållet.
Och sen till det som händer här hemma… Jag har snart inga ord. Min dotter blev varslad igår liksom äldsta sonens sambo. Dessutom väntar äldsta sonen på besked från Swedavia (jobbar på Arlanda) hur det ska bli för honom och vi inom vården går på knäna… Vi vrider och vänder på våra scheman och går in extra. Stänger man sen skolor och förskolor… Ja då brakar vården sönder helt och hållet. Hur länge ska vi orka?? Och varför all hybris?? Handspriten i våra omklädningsrum försvinner stup i kvarten och då vet vi ju att det är vårdpersonal som snor den!!! Alltså! Suck!!
Nu ska jag njuta extra mycket dom få timmar jag är ledig den här 60-timmarsveckan med en promenad i solen och sen nåt gott att äta. Skiter i vikten just idag. Man måste leva också 🙂
Önskar dig en supertrevlig helg! Kram
GillaGilla
Tack för dina ord Susanne och här kommer en länk som jag tror att du kommer att uppskatta: https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/AdMeJA/vems-liv-ar-mest-vart-i-coronans-tidevarv
En modig kvinna och man kan ju alltid hoppas att det kommer fler som vågar säga vad dom tycker!
Kram till dig och njut nu under din lediga tid…och helg!
GillaGillad av 1 person
Ett starkt och viktigt inlägg på olika sätt. Jag har varit här på War Remnants Museum i Saigon och när jag ser dina bilder härifrån kommer detta hemska upp till ytan igen. Borta har det aldrig varit men en bit ner. Jag jobbade 1978 just när Vietnam gått in i Kambodja, flyktingläger ute på landet i tHailand, just vid gränsen till Kambodja. Här tog vi emot barn, ungdomar och vuxna som i många fall kom krypandes över gränsen. Ibland utan ben och lämlästade.. Och där, just då, var det omöjligt att ta in vad dessa människor varit med om. Jag fick senare teckningar av barn som visade på vad de upplevt. Och de har jag fortfarande i mina gömmor. (Jag jobbade här med att via en kambodjansk tolk so talade franska försöka intervjua barn för att UNHCR sedan möjligen skulle kunna spåra föräldrar. Och när vi efter fyra månaders jobb kom hem till Sverige kändes det som en ankdamm. Just som du beskriver i ditt inlägg. Var var propotionerna. Fanns de ens?
När vi sedan ett antal år senare kom till Saigon och museet här blev det som att än en gång stå uppe i dessa hemskheter. Och det är lika vidrigt vem som än har utfört det.
Ibland stormar det i vattenglas och där verkar vi vara just nu.
Stort tack för hemska bilder, men som min pappa alltid sa ”krig är grymt och jag hade turen att överleva”.
Väntar på mer från er händelserika resa. Och jag väntar så gärna.
Önskar er en fin helg.
GillaGilla
Ditte! Du är en fantastisk person, du har ett driv och ett engagemang som är svårersättligt. Du har gjort så mycket, du har inte varit rädd, du har kastat dig in i det okända och svårförståeliga.
Du har arvet med dig och jag minns allt jag har läst om din fantastiska far och allt jag har tagit till mig om ditt tidigare liv.
Återigen och ja, jag förstår så väl att du fortfarande har svårt att ta in det som hände 1978. Jag minns och jag vet att det aldrig är lätt att försöka göra sin röst hörd. Jag minns i början av vår bekantskap, du tipsade dina vänner om min sida, bland annat ”Ruth i Virginia”. Hon gillade inte mig, hon hänvisade hela tiden till att ”jag inte visste någonting”…jag hade ju inte bott utomlands! Det var och antagligen är det så fortfarande…det enda som gäller?
Nåja, det är inte mitt problem, men lite synd är det allt. Ruth och min resglada mor är/var lika gamla och deras intressen var desamma.
Och du, att komma tillbaka till ankdammen kan inte ha varit lätt och när det stormar i vattenglaset då måste vi verkligen hålla i oss.
Du Ditte, vi får försöka, vi måste överleva nu, så som vi alltid har gjort, ha det nu så gott det går och så får vi fatalister gadda oss samman.
Jag fortsätter redigeringen trots allt anti som förmörkar tillvaron…en tillvaro som dock är rätt bra och kanske till och med kan benämnas lyxproblem. Jag känner med och tänker på alla unga entreprenörer som har satsat allt och nu går i kk…på grund av den ohämmade rädslan och oförmågan att sätta saker in i sitt sammanhang.
Kram till dig min vän och hoppas att du/ni får en fin helg…trots allt!
GillaGilla
Visst är det många tankar som rör sig. Och snabbt. Mailar dig i helgen. Kram!
GillaGillad av 1 person
Många minnen lyfter du fram, både jobbiga och även trevliga från vår resa i dessa områden. Länge sedan var det men dessa hemskheter glömmer man inte, även det som Röda Khmererna pysslade med i Kambodja. Ett lustigt minne har jag från presidentpalatset, då vi kommer in i en av de stora salarna så hör vi ett glatt rop från en i vårt sällskap för där möter hon en av sina grannar hemifrån. Tala om sammanträffande.
De där som måste ta sina selfis i tid och otid är jag förundrad över. Vet de inte var de har varit om de inte själva är med på bilden.
Det finns många av människan skapade faror och så nu även corona som tydligen skrämmer slag på hela världen. Dottern är i Hongkong och i går blev de avvisade på en restaurang bra för att de var från Sverige. Vårt sätt att handskas med viruset har tydligen spritt sig ända dit.
GillaGilla
Det där är alltid lika roligt, med sammanträffande världen över. Vi har varit med om det flera gånger och det visar bara på hur liten vår stora värld är trots allt…vår stora och numer stängda värld…
Va? blev de inte insläppta? När det började var asiater paria i väst, nu är vi från väst och speciellt då från Sverige den största faran…och jag blir så fruktansvärt trött!
GillaGilla
Vi svenskar är tydligen paria utomlands nu. De ser och hör hur lättvindlingt det behandlas här.
De har nu fått flyg hem bekräftat och tills dess byter de hotell och tänker bo utanför själva Hongkong. Kommer kännas skönt när de är hemma igen.
GillaGillad av 1 person
Hej, Gertie!
En sak har ett långt liv lärt mig. I militär konflikt ljuger alla deltagare. Sanningen finns aldrig att hitta. Ingenstans. Någonsin.
Tyvärr känner jag igen den där känslan du träffande beskriver om att inte förmå sig fotografera det obehagliga. Kanske vi i trygga Norden speciellt är drabbade i detta avseendet? Försöker återkalla det kända krigsfotografer alltid försökt lära ut till sina betraktare. Väj aldrig sanningen! Omsatt i mitt liv händer det alltför ofta att man bara begapar ett snabbt skeende och först senare kickar sig själv i baken : Varför fotograferade jag det inte? Utrustningen finns. Men gamla hjärnan hann inte med.
/ Deerhunter
GillaGilla
Tack för dina ord Klas, dina sanna och välgrundade ord och tankar! Har av förklarliga själ ingen personlig erfarenhet från det militära, men historien har inte gått spårlöst förbi, på både gott och ont.
Roligt även att du har hittat hit till min nya sida, den gamla på blogger finns förstås kvar, men utan aktivitet.
Ha det gott!
GillaGilla