När jag nu sitter och skriver om effekterna och sviterna av Corona, något jag lovat mig själv att inte göra, då kan jag bara återigen konstatera att…säg aldrig, aldrig igen. Jodå, jag skall fortsätta min berättelse från Vietnam och sedan Kambodja, men först några ord om hur vi kom hem till Sverige igen. Så här såg det ut när vi påbörjade resan från den lilla flygplatsen i Siem Reap. Vår flight är den till Bangkok 19:35.

Bangkok-Istanbul-Arlanda-Kallax och det blev glesare och glesare för varje flygplats vi passerade. Vi tänkte båda tanken att, tänk om vårt blir inställt, men ingen sa nåt, vi höll tummarna och det gick vägen. När vi så vaknade på lördag morgon, var det första vi fick höra: Turkiet stänger gränserna för bla Svenskar! PUH och vi blev lite skakis…vi kom med sista flyget mellan Istanbul och Arlanda, koll på Swedavia och jodå, CANCELLED. Sen vet ju alla vad som har hänt, hur allt har eskalerat framförallt i västvärlden och i Kina börjar man lätta på restriktioner och även öppna skolor. Nog om detta, men jag har aldrig varit så glad över att vara hemma som idag, tack du lyckliga stjärna!

Nu åker vi till idylliska och lugna Hoi An. En liten stad som jag hade hört mycket gott om, men som vid första mötet blev en besvikelse. Vet inte riktigt vad jag hade sett framför mig, men det här var alltför turistigt?!? Som tur är kan man ändra sig och det var precis vad som hände. Turisterna, dvs Kineserna var inte välkomna, ej heller Koreanerna, så båtar, restauranger och marknader var näst intill folktomma. Gamla stan bredde ut sig på båda sidor Thu Bon River och allt gick i ett trivsamt makligt tempo, en stor kontrast mot dagarna i Hanoi. Vackra, färgglada hus och gigantiska träd.

Floden är stans nerv och där lever fiskare, affärsmän och turister hand i hand. Det som kändes lite jobbigt just nu, när 70% av turisterna saknades var alla som ville erbjuda båtturer, happyhourdrinkar och diverse försäljning. Synd om dem förstås när levebrödet nästan helt försvunnit, men det är inte möjligt att hela tiden leka Florence Nightingale.

Hoi An är en av Vietnams äldsta städer, med en bevarad stadskärna från 14-1700 talet och numer upptagen på Unescos världsarvlista. Det gamla arvet finns kvar, inte minst med ”Japanska bron” som byggdes på 1600-talet, av stans dåvarande Japanska befolkning. Bron måste passeras för att få tillträde till deras del av staden.

Den var populär, inte minst som bakgrund, när blivande brudpar med följe skulle förevigas. Att sitta på andra sidan, att njuta av skuggan och ett kylt glas, samtidigt som gatans teater utspelades framför fötterna…ja, det var livet på en tallpinne.

Kommersen som var livlig och intensiv i Hanoi, var här av det beskedligare slaget även om marknadernas utbud var smått otroligt. Vi talar om överkonsumtion här hemma, men det är bara förnamnet mot dess namne i Asien. Jag får nästan ont i hjärtat när jag ser allt krafs som bjuds ut, som bara kostar någon eller några dollar och som har tillverkats av någon extremt underbetald, antagligen ett barn. Överproduktionens baksidor och tanken igen…vart tar allt vägen till slut, det som inte säljs? Har inga bilder från marknaden just här, får bli lite mindre kommersiella, mot patinerad bakgrund. Skräddare finns det ett enormt utbud av och nu hade det säkert varit läge att beställa om man hade varit intresserad…men det var man ju inte…

En annan sak som Hoi An är känd för, är sina färgglada lyktor. Ursprungligen användes de när befolkningen firade nymånen, men nu ”firas” det varje dag till förmån för turisterna. Så synd, men visst är det både vackert och dekorativt.

Två dagar gick fort, två dagar som vi bland annat på grund av värmen, tillbringade lite lojt. Vi strosade, åt mycket god Vietnamesisk mat på små lokala och familjeägda ”krogar”, vi tittade på folk, tackade nej till diverse försäljare och lärde oss tycka om den lilla pärlan. Tror tyvärr fortfarande, att mitt första intryck hade bestått, om de nu uteblivna 70% hade varit där. Tanken på att armbåga sig fram i de pittoreska små gränderna, hua, det känns inte lockande. Man missar alltid något, speciellt om man inte ens tänker tanken på att ta sig ut till beachen. Fick tips om att ta en båt från stan ut till beachen och samtidigt studera och få inblick i lokalbefolkningens vardag. Synd, men Cést la Vie.

Vidare med flyg till Saigon…och det blev varmare, varmare och varmare…