Eller nja, katter överhuvudtaget är min passion. När jag var en liten knodda för sisådär 100 år sedan, då drömde jag om en Svart Panter. Vi skulle vandra längs samhällets gator, vi skulle bli beundrade och respekterade, vi skulle även sätta lite skräck i samhället och få lite extra uppmärksamhet.

Och hur gick det då? Jo, jag fick mina svarta pantrar i form av kolsvarta huskatter, den första var Lisa som kom till mig från snälla grannen, som jag alltid hade häckat hos när det var dags för ”födslar”. Lisa var en stolt och medveten madame som levde sitt liv i det fria, men avsatte även lite tid åt sin människofamilj och då speciellt till sin ”lillmatte”. Lisa fick många kullar med bedårande små varelser och det var fullt sjå att ackordera ut dem till förväntansfulla kattvänner. I Lisas sista kull föddes en lika svart och ädel unge som hon själv, Jocke, som blev min nya älskling. Han var mer vild än tam och så gick det som det gick för en katt i det fria livet…första klass till sista vilan.

Men nu återgår vi till savannen i Serengeti. Vi, eller rättare sagt vår Guide och Chaufför hade letat fläckiga katter i Masai Mara utan resultat, men nu när vi kom in i Serengeti började det hända saker. Vi hittade både Geparder och Leopard.

Den här stolta modern hade haft 7 ungar (sas det) från början, men nu återstod bara en…men vilken unge sen, vild, nyfiken, lekfull och ständigt på hugget. En riktig posör, eller kanske bara totalt ointresserad av de idioter till människor som begapade dem och deras ”mysstund”. Den här dagen är en dag jag sent kommer att glömma. Den startade i gryningen och det första som hände var mötet med den nästan totalt kamouflerade Leoparden. Titta, säger Clement, det ligger en Leopard i trädet! Vilket träd undrar vi? även jag med mitt 560mm tele. Men, jadå, till slut fick jag in den vackra i sökaren, näst intill totalkamouflerad…helt obegripligt hur C hade kunnat upptäcka den, eller hur?

För ett otränat öga helt omöjligt och kolla bara stammen med sitt huvud/ansikte. Katter, katter och så en till liten katt som vi ”råkade” på när vi i gryningsljuset körde ner till Ngorongorokratern. En SERVAL! Både guide och chaufför blev helt exalterade…kolla, fota, oh, oh, oh…och det var precis det jag gjorde. Halvmörkt, hög ISO, lite suddigt…men, so what? Serval har jag aldrig sett tidigare och enligt dem var det MYCKET ovanligt, så, än en gång tackar jag min lyckliga stjärna. Liten, en av de minsta vilda katterna och söt som socker, eller hur?

Efter ”catfantastic” så måste jag ju förstås berätta om resten av resan genom Serengeti och Ngorongoro. Det uppenbarade sig fler katter förstås, men även andra djur, randiga och skäggiga, som hade påbörjat Migrationen lite tidigare än normalt pga vinterns regn. Migrationen rör sig medurs under hela året och nu hade de så smått börjat bege sig norrut igen, flera månader tidigare än normalt. Framförallt Zebror var på väg, med en och annan gnu som hade infogat sig i flocken. Där vi stötte på dem, mitt på Savannen, låg det lejon i varenda buske, eller rättare sagt, bakom varenda grästuva, för att kolla in eventuella eftersläntare. Det var en enorm spänning i luften, det nästan dallrade och man kunde både se och känna Zebrornas oro.

Jag vandrar hit och dit nu, jag berättar inget speciellt om Serengeti och Ngorongoro, jag tar för givet att alla känner till dessa berömda parker och om inte, så går det att läsa på Wiki. Alla våra djurmöten och den helt fantastiska naturen går aldrig att göra rättvisa, varken i bilder eller på alla dessa naturfilmer som vi sett innan vi åkte och som vi kommer att se igen, många gånger. Det är inte bara visuellt, det är lika mycket lukter, ljus, stämning, ja, en känsla som är svårgripbar och svårförklarad…men har du varit där, då förstår du vad jag menar. Det händer saker hela tiden, oförutsedda och oväntade…och ibland måste man hjälpa till…dvs vår guide och chaffis, vi fick INTE gå ut!…ej heller de stackars turister som satt i den Jeepen…

Det här var före Cheetahträffen och efter den åkte vi vidare mot Ngorongoro. På vägen besökte vi ett museum med utgrävning, Olduvai Gorge. Det sas och det tros, att man har hittat 1,9 milj år gamla spår här, efter de första människorna på jorden, bla LUCY. Sant eller inte, lite roligt var det i alla fall, trots tidsbrist och lite allmänt ointresse. En häftig canyon och möten med gnuflockar höjde trots allt upp humöret i jeepen.

Vi åkte nu vidare i racerfart, då vi måste komma till vår lodge uppe på kanten av Ngorongoro innan det blev mörkt. Det fanns bara en väg upp och den såg ut så här!

Regnskog, brant, halt och så förstås vissa hinder på vägen. Men upp kom vi och belöningen var inte helt fel…en av de bättre utsikter vi har upplevt.

En heldag i Serengeti försvann bland katterna, men den måste lyftas fram förstås, få en liten del av det hela, i alla fall de charmiga Babianerna med sina små fulsöta kottar.

Och förstås lodgen uppe på en kulle med milsvid utsikt över den ändlösa Serengetislätten. Har ju skrivit och bildberättat om färgerna hos folket och om min fascination inför detta förut. Intressant är att färg och formkänslan går igen även i arkitekturen, se bara här från vår lodge i Serengeti.

Vi bodde bra, men tiden på lodgerna var knapp, nästan för kort, då vi inte hann mer än äta och sova mellan alla djurskådningar. Djurskådningar som i och för sig var långt utöver det förväntade, inte minst sista dagen i N då vi åkte ut i mörkret, såg gryningen komma, träffade på jagande lejon och förväntansfulla underhuggare…

Åt en medhavd picknickfrukost vid ”Paradise”, flodhästdammen och hade fullt sjå att freda oss från de hungriga, framfusiga och vackra fåglarna som tog alla chanser.

Oh what a day…vi träffade till slut de skygga Spetsnoshörningarna, både på långt och halvlångt håll, vi mötte Korin, den största flygande fågeln, som bröstade upp sig för både Gnu och Zebror och vid tolvsnåret vände vi åter mot lodgen, trötta, nöjda och glada.

Vår första ”lediga” eftermiddag som vi längtat efter och vad hände nu då? Jo, först somnade vi som klubbade oxar och sen när vi skulle njuta av utsikten…ja, då öppnade sig himlen återigen och vi tog en tupplur till…Kvällen däremot, vår sista, blev helt bedårande, som kvällar efter regniga dagar brukar bli. Lodgen som igår var näst intill folktom, hade åter fyllts med förväntansfulla Asiater, Europeér och Jänkare…och ljuset, ja, det var himmelskt. Vi avslutade med en obligatorisk GT vid solnedgången i gott och internationellt sällskap.

Vi gick vidare till en utsökt och väl tilltagen middag. Vi försökte sammanfatta resan och det lyckades väl sisådär. Det är fortfarande inte riktigt klart och det vete gudarna om det någonsin blir det? Vi somnade ovaggade igen för att väckas vid femsnåret. Sömndruckna och vimmelkantiga startade vi så nerfärden mot Arusha och Kilimanjaro. För första gången på resan stötte vi på lite ”turistkrafs” längs stora vägen till Arusha. Tråkigt att se, men förstås, ett sätt och en möjlighet för folket att tjäna en eller annan dollar.

Lunch, en snabb på Sheraton i Arusha, en timme till Kilimanjaro Airport, en timme till Daar Es Saalam, byte i Doha, Arlanda, Kallax och efter 36 timmar stupade vi i säng…hemma. Tack och god natt med några spegelbilder från Sopa lodge…