En omtumlande tur i Jeep, 450 mil med stjärtmassage, gudabenådad natur, vackra djur och människor, samt lyxiga lodger att vila upp på några timmar då och då. Vi blev hämtade mitt i natten på Jomo Kenyatta Int i Nairobi för några timmars sömn på ett typiskt ”finhotell”. Morgonen därpå började äventyret i vår sexsitsiga Jeep. Jag, maken, två svenska par, Kenyansk chaufför och Tanzanisk, norsktalande guide…on the road again, och vilken/vilka vägar sen…här hade vi inte varken velat eller kunnat köra själva.

Ut ur Nairobi via Riftdalen, den berömda som sträcker sig längs hela Afrika, från Egypten till Sydafrika och är ett nav bla för tågtrafiken och alla landsvägstransporter. Här gjorde vi vårt första stopp för att tanka i och ur, samt att föreviga förstås.

Vi skumpade vidare, stannade till för liknande pauser och jag blev förstås helt såld när vi stannade till i små byar och samhällen. Visst, vi är här för Safari, men minst lika intressant är människorna och hur de lever, hur deras tillvaro exponeras och hur turister klampar på. Att vi hade inhemsk guide och chaufför tillförde en ytterligare dimension och gjorde att vi kom vardagen närmare. Vi som inte är alltför vana att åka i grupp, uppskattade deras kännedom och kunskap om både djur, natur och leverne. När vi åkte genom Nairobis förorter gick kameran varm, kvalitén på bilderna är dock både si och så, som det blir med ”roadmovies”, men känslan går att ta på, tycker jag.

Det var kommers, färgexplosioner, kontemplation…och vart skall den huvudlösa skyltdockan ta vägen tro? De andra fyra kollade in ”marknaden” medans jag tog mig an omgivningen och folklivet, förstås. Jag får aldrig nog av färgrikedomen i Afrika, den knockar mig totalt, trots att jag själv har jobbat med färger hela livet…eller kanske är det just därför? Tja, who knows, intressant är det i alla fall.

Efter ett antal mil kom vi då fram till en lodge där vi skulle äta lunch, fin förstås och gott var det också…men nu ville jag se och träffa djuren. Direkt efteråt och några mil före nationalparken, träffade vi på en jagande Lejonfamilj. Ingen slump förstås, då som ni säkert vet, chaufförerna har kontakt med varann och tipsar om djur i närheten. Måste bara ta upp en fundering och den lyder som följer…Kenya och även Tanzania sägs satsa på massturism, men den såg vi inte till under hela vår niodagarssafari. Jo förstås, sista dagen på väg till flygplatsen i Arusha…men det återkommer jag till.

Det hade regnat ovanligt mycket i både Kenya och Tanzania sedan oktober och nu när vi kom var det fortfarande svårt att ta sig fram på en del ställen. Bla Marafloden var översvämmad och vid Gaten till Nationalparken var vattennivån oroväckande hög. En död Hippo hade strandat och krokodilerna passade på att få sig ett skrovmål, eller två, för när vi passerade ett par dagar senare var det nada kvar…

Regler och förmaningar fanns det gott om och de behövs säkert när man vet vad homo sapiens kan ta sig för. Inträdet till parkerna är högt och det skall det vara. Man kan ju alltid hoppas att det avhåller en och annan mindre seriös besökare, men fan vet? Svårt att förstå och ta till sig, men här som i alla andra Afrikanska parker, är tjuvjakten ett problem…och tyvärr så är ju inte pengarna avskräckande när det gäller dessa marodörer. Ja, vad göra, vad tro på?…men trots allt…hoppet får man inte överge!

Hoppet ja, hoppet och önskan att få se alla vackra djur, inte bara ”Big Five” som vi har sett förut, det är det som ger livet en twist. Efter incheckningen var det inte långt kvar till Serena Mara lodge som skulle bli vårt hem i tre dagar, men djur, fåglar och naturskönhet gjorde att det tog sin lilla tid. Krontranor med unge, små flodhästar, apbarn och till och med hyenor är fina som små, eller hur?

Vår lodge låg på en kulle, eller kanske ett litet berg, med en bedårande utsikt over floden, slätten och savannen. Precis nedanför fanns ett litet vattenhål med en död flodhäst som hade dragit till sig lejon, hyenor mfl från vida omkring. Det blev vårt sista stopp för dagen och ett återkommande under våra tre dagar i parken.

En dag på väg, upplevelser utöver det vanliga och så skulle det fortsätta i över en vecka. Lodgen med utsikt var en lisa för själen de få timmar vi var där…och även då var djuren med utanför verandan. God mat och alldeles för mycket, men visst, man väljer själv och lätt är det inte att avstå, efter en hel dags skumpande och fotande.

Fortsättning följer med djur, djur och så förstås…en bedårande och hisnande natur…