Och alla talar om människor som omkommit, skog som har brunnit ner, hus, kyrkor, industrilokaler mm, mm…MEN…ingen pratar om DJUREN och fåglarna! Mitt hjärta blöder och jag ser framför mig alla stackars Koalor som blir fångade i sina träd, alla Kängurur som har undkommit trafiken och nu blir intvingade i ett hörn. Ett hörn där de samlas för att ta den gemensamma, oundvikliga döden när lågorna kommer närmare och närmare. De vackra färggranna fåglarna och de flygande hundarna som redan är starkt decimerade…varför sägs inte ett ord om deras hemska öde?

Det gör så ont, men trots allt, eller kanske just därför, kan jag inte låta bli att skriva några rader om vår 400-milstripp i Australiens sydöstra hörn, mestadels i Victoria där bränderna härjar som värst just nu. Vi var där i mars-april när hösten hade kommit och lindrat den värsta värmen, men sviterna efter det årets bränder följde oss hela vägen. Sydney-Lakes Entrance-Melbourne-Great Ocean Road-Adelaide-Kangaroo Island-Adelaide- Huston-WaggaWagga-Sydney.

Melbourne är en härlig, avslappnad och kosmopolitisk stad, med en värdelös infrastruktur, speciellt vad som gäller trafikplanering. Efter många om och men lyckades vi ta oss helskinnade till vårt hotell, lämna bilen till ”Valet Parking” för att sen upptäcka stan till fots.

Precis som överallt i världen har Melbourne byggts ut mot de gamla hamnkvarteren, med nya moderna, futuristiska byggnader och stora, öppna, välkomnande ytor. Det var ena sidan av stan, där vi bodde, men bara något kvarter bort välkomnades man till den ”gamla” och lite mer genuina och välbefolkade delen. Här samsades gamla ruckel med shopping-gallerior, gågator och här stötte vi på en fantastisk ”gammal” musiker…wow, han kunde sin sak med den äran…En mysig stad som vi säkert kommer tillbaka till…någon gång.

Great Ocean Road var ett mål i sig, ett tips och ett måste enligt samfälliga uppgifter från vänner som vart där…och javisst, det var vackert, ibland tom lite hisnande, men tyvärr…för oss blev det en besvikelse, ett jahaja. Trots att det inte var säsong och trots att vi nästan hade känt oss som de enda turisterna hittills, fick vi en smärre chock när vi kom till ”Apostlarna” och ”London Bridge”. Här var alla…och var det nåt att se då? Tja? Döm själva ni som inte har sett…och ni som har varit där, vad tycker ni? Gäsp enligt maken…

Ett stopp på vägen, en natt i en liten bortglömd stad som jag har tappat namnet på och så kom vi fram till Adelaide. Här var det varmt trots att hösten hade kommit och här ankrade vi på ett helt bedårande Hotell med tillhörande veranda för några nätter. Små promenader och små bilturer blev det förstås, men är man ute i sju veckor så behöver man tvätta och kontemplera ibland…och det gjorde vi här.

Vår tanke innan vi åkte hemifrån var att besöka Kangaroo Island och vi hade kollat upp båttider mm…men nu hade vi den stora oturen att komma hit precis under påskhelgen och det var helt omöjligt att få plats på färjan över. Tråkigt, men vi tog i alla fall en biltur ner till färjeläget, 15-20 mil söder om Adelaide och vägen dit var en historia för sig. Kuperat, kringelikrokigt och en helt fantastisk natur. Vi passerade vinodlingar, små byar och en gigantisk vattenreservoar som vi självklart måste titta närmare på, samt otaliga, näst intill folktomma paradisstränder, med någon enstaka övervintrad surfare.

Efter några dagar vände vi åter mot öster och nu blev det åka av…160 mil öken på tre dagar. Adelaide-Huston-WaggaWagga-Sydney. Vi mötte Kängurur, både levande och tyvärr mest trafikdödade, Emus och otaliga sk Roadtrains. Vi körde, körde och körde och det var lite av en lisa för själen, eftersom vi båda gillar att köra bil. Mycket intressant kom i vår väg, inte minst den speciella ”installationen” av gosedjur mitt ute i ingenstans, sisådär en tio mil från Adelaide. Har försökt ta reda på vad det handlade om, men har inte fått något klart svar…så idéer mottages tacksamt. Vi tror att det har att göra med något slags avslut av barndomen/ungdomen.

Nu närmade vi oss Sydney, där vi skulle lämna tillbaka hyrbilen på flygplatsen för att åka vidare till Aukland, men först måste vi ta en liten omväg ut till kusten för att se den berömda Sea Cliff Bridge. Och javisst, den var fin förstås, men som vanligt när man har förväntningar så kommer de lite på skam. Vi stannade, fotade och frågade oss om det var värt den hisnande och smått vådliga, smala, branta och kurviga (förstås) omvägen? Vi enades om att det var mödan värt…i alla fall nästan.

Det här blev ett långt PM, en avvikning från huvudspåret som var omtanken om djuren och fåglarna som lider i hettan och som fångas av de skoningslösa lågorna. Jag hoppas, men tyvärr tror jag inte på tanken att de klarar sig, men tänk om jag i alla fall kunde få höra någon rapport som handlar om dem och inte bara om hur många människor som är drabbade. Tack för mig för ikväll…och tänk på våra vackra och fina vänner!