Och jag lovar…det här är sista delen i storyn om Nya Zeeland. Puh, säger en del och så synd säger andra, eller hur? Men, kära vänner, även jag känner att det måste få ett slut. Ett helt outstanding land, så långt bort och ändå så nära. Nära vad beträffar natur och dagens kultur, men så otroligt långt bort om vi skrapar lite på ytan.

Nåja, vi lämnade Te Anau och Fiordlands, men inte riktigt och på en gång, då vi valde den smala vägen, den som slingrade sig fram längs fjordlandskapet ner mot sydkusten.Vi passerade många intressanta och små, näst intill övergivna samhällen och städer, bla Invercargill, innan vi kom fram till ett…regnigt Bluff.

Bluff hade vi googlat på och vi visste att det var den sydligaste staden och även landets Ostroncentrum. Jodå…här blev sömnigt synonymt med vardagen. Vi hade återigen hittat ett mycket speciellt B&B med en bedårande utsikt över hav och land…men nu stod åter regnet horisontellt så av den såg vi inte mycket, eller rättare sagt, inte ett dugg.

Men…man måste ju trots allt äta och även få lite frisk luft, så vi tog den berömda tjuren vid hornen, regncape på och paraply utifallatt…och vandrade iväg mot ”centrum”.

Här regerade ”vilda västern” eller rättare sagt ”vilda södern”. Förlåt Bluff, men du är nog en av de värsta hålor jag har varit i. Oavsett vädret så kunde man hålla sig för skratt och det enda stället som var öppet för en liten bit mat var ”Anchorage Cafe & Wine Bar”.

Ostronfiskarnas stamlokus och en fantastisk ”dame” till ägare och servitris…men maten var över förväntan och proppmätta försökte vi så gott det gick ta oss tillbaka till vårt Chateau. Stötte på tåliga och äventyrslystna ”ungdomar” som likt oss trotsade vädrets makter, skådade hamnen som hukade i regnstormen…och det blev vår dag i Bluff.

Har skrivit om regnet tidigare och jag beklagar mig inte, jag bara konstaterar att så var det och morgonen därpå fortsatte vi längs Catlins kust. Vi försökte komma ut till ”Pingvinställen”, men nästan allt var stängt, alla vägar var för farliga pga regnet, men vi kom ut till Curio Bay till slut, där det skulle vara näst intill säkert att få se Pingviner. Haha, det kunde vi glömma förstås och så fortsatte färden . Men nu glömde jag ju nästan den näst sydligaste pointen…Waipapa Pt, med sitt häftiga Lighthouse och sjölejon.

Ja, det var det, en dag i vackra Otago och snart vände vi norrut igen med siktet inställt på Aoraki/Mt Cook. Nästa stopp blev Cromwell, en historisk ”by” längs en uppdämd sjö med förflyttning av staden som följd. Vi kollade in de historiska resterna och sen fortsatte vi upp mot Aoraki/Mt Cook.

Nu kom vi till Lake Pukaki, ytterligare en näst intill osannolikt blå sjö. Men, vi hittade något annat på vägen, de helt fantastiska ”Clay Cliffs”. De låg ute i ingenstans, någon mil från Omarama och hade jag inte googlat fram dem innan hade vi aldrig hittat. Häftigt är bara förnamnet, eller hur? Privat mark, lägg inträdet i boxen vi grinden…och sen, var så god, enjoy! Magiskt och man förstår lite av ”Sagan om Ringen”

En utvikning och så återgår vi till ”Lake Pukaki”. Här träffade vi åter på våra ”selfievänner” och här matchade en och annan de fantastiska höstfärgerna med den äran…och så alla får, NZas livsnerv.

Jodå, skönheten fortsätter att blända, vi stationerar oss i Aoraki och vi har två dagsvandringar framför oss. Första dagen blir en lite kort variant, som visar sig bli mycket minnesvärd. När vi kommit en bit ut i det vilda skådar vi något vitt på långt håll. Ögonen öppnas och blir lite vertikala…ett brudpar ute i ingenstans? Efteråt får vi veta att det är rätt vanligt att välbeställda Asiater åker bla hit för att föreviga sig inför den stora dagen…och visst är det läckert…en liten, liten människa i det stora, stora landskapet.

Även dag två bjöd på strålande väder och vi vandrade upp till foten av Mt. Cook. På väg upp var vi nästan ensamma, men när vi började återfärden mötte vi ”våra vänner” i mer och mindre olämplig utstyrsel…men so what…är man ung och odödlig så går allt.

Underbara dagar och här kunde jag ha stannat lite längre, men flygbiljetterna kallade och vi åkte vidare mot Oamaru, Pingvinstaden. Det här har jag skrivit om förut, men det tål att upprepas och ni mina vänner som har varit här för länge sedan vet vad jag talar om. Pingvinerna, de små blå, hade blivit en turistindustri, en bevakad, kostsam och lukrativ sådan och vi fick ont i magen. Inte fota, inte gå utanför avspärrningarna, osv. Jag försökte med den minst sagt sura receptionisten, jag försökte förklara att jag inte ens har blixt i min kamera…men nej, det var lönlöst. År av hänsynslösa sk selfiefotografer har förstört för alla oss andra…here and everywhere…suck! Vi hyrde ett lite hus, ”Penguins Nest” och vi fick faktiskt se en liten blå och några gulögda på långt håll, via tips av vår hyresvärd…och återigen, se nedan, människans brist på förståelse och empati.

Oamaru följdes av en tur längs östkusten upp till Akaroa, en helt bedårande halvö utanför Christchurch. Här fick återigen begreppet osannolikt ett ansikte, den dan vi kom. När vi åkte tillbaka mot Christchurch och vårt flyg till Sydney…ja, då såg vi inte handen framför oss…

Återigen på grund av regn och åter regn, så fick vi inte vår tänkta och planerade stadsvandring i Christchurch, i stället häckade vi på flygplatshotellet.

Tack för oss NZ, vi har sett, upplevt och tagit till oss.

Du är ett underbart, fantastiskt och näst intill osannolikt vackert land, långt, långt bort…men, trots allt så kommer vi nog inte tillbaka, i alla fall inte i första taget.