Eller vad det nu blir. Har ägnat veckor till att redigera bilder, har samtidigt funderat över vår resa, funderat över vad jag skall skriva och vad jag skall lyfta fram.

Under tiden har det poppat upp hur många reseskildringar som helst om NZ och jag har lite tappat lusten. Ja, jag vet…jag är inte den enda som har varit där, ej heller den enda som kan skriva om det fantastiskt vackra landet, men jag vill inte skriva på ett sätt där alla 35-åringar känner igen sig, jag vill skriva för min generation och jag vill att de jag skriver för tar till sig och kanske till och med får lust att åka dit. Jag är en grå panter, en grå panter som har besökt bortåt 100 länder, bara sådär, och om jag hade räknat och om jag hade haft alla världens länder på min lista…ja, då hade fokusen varit en annan, då hade det inte blivit 10xGrekland, 15xUSA osv, då hade avprickningen varit nummer ett…

Vi kom så småningom iväg från Wellington, när stormen hade bedarrat och havet betedde sig som det skulle…lugnt och fint, med lite efterdyningar.

Vårt sällskap på färjan var boskap och åter boskap och det gjorde ont i hjärtat trots att vi så väl vet var vårt kött kommer ifrån. Dubbelmoral kanske många tycker och visst, är det inte så vi alla lever? Vi vet hur det går till, vi vet vart köttet på våra tallrikar kommer ifrån…men att stå öga mot öga mot sanningen…ja, det kräver sin man/kvinna. Turen mellan nord-sydön är klart överreklamerad! Visst, har man aldrig varit ute på sjön, har man inte sett varken Norska fjordar, Svenska västkusten, Sydamerikas dramatiska västkust eller ja, jag orkar inte räkna upp allt som är häftigare, men sorry, den här båtturen bidrog inte med mycket till min resedagbok.

Fram till Picton kom vi dock till slut och vi hämtade ut en ny fin hyrbil…en RÖD…och av normal fyrhjulsstorlek till skillnad mot monstret på Nordön. Vi styrde fulla av förväntan ut mot norra delen av Sydön där vi hade förbokat ett B&B vid havet. Färjan var försenad, bla på grund av tre dagars storm och vi angjorde Picton sen eftermiddag. Vi programmerade in vårt B&B i norr, i Abel Tasman NP, precis där vi hade fått tips om att bo, av vår NZ kypare, som vi hade träffat några månader tidigare uppe i Nordkap.

Fram kom vi till slut, i mörkret och via raserade vägar. Vår värd berättade att de hade varit totalt avskurna från världen i över en månad och att hans halva årsinkomst hade blåst bort pga orkan och cyklon. Tja och vi gjorde en heldagstur i det spektakulära och lite annorlunda landskapet. Vi blev besvikna, vi tappade lusten och så kom den igen ibland. Det är vackert, det är speciellt och det tjusar säkert…storstadsbor.

Vi letade efter djur som vanligt och visst, de hittar man alltid, tama eller vilda, men här var det de tama som övervägde.

Får, får, får och så lite vackra fåglar, bla den helt bedårande ”Fantailen” som aldrig satt stilla för en bild…men ja, det var väl tjusningen? Vi utforskade norra Sydön, vi åkte tillbaka via de raserade vägarna, försökte återge och sammanfatta via bilder, men verkligheten är näst intill omöjlig att ge rättvisa, speciellt det som inte är ”Instagramvackert”. Det var STUP som nästan inte är nämnbara, det var en liten rest av vägen som man med hjärtat i halsgropen kunde ta sig förbi, det var ett litet vardagsäventyr även för den mest härdade…och vi kom förbi med livet i behåll.

Återigen…

Färden fortsatte mot västkusten, via hisnande vackra vägar, förstås, och framåt eftermiddagen kom vi så till Greymouth och vårt Chateau vid havet. En bister och bestämd ”madame” tog emot oss och tipsade oss om ett matställe vid havet, några minuters promenad och många upplevelser från vårt B&B. Vi vandrade iväg, vi fascinerades av strandtimret som visade sig vara ädelt virke, vi såg sakletare som scannade stranden med metalldetektorer, vi åt till slut en god middag utomhus och vi träffade en musselfiskare som inte kunde smälta att G inte gillade eller ville ha hans nykokta skaldjur.

Men, Cést La Vie och vi fortsatte längs västkusten mot Glaciärerna. Första stoppet blev Hokitika…en liten kuststad som vi aldrig hade hört talas om…men, det hade Asiaterna!

Vi kom en sömnig och tyst söndagsmorgon, vi parkerade i centrum, vi strosade lite och så närmade vi oss havet…och där var de…våra selfievänner som vi träffar överallt.

No hard feelings, men ibland blir det bara…to much. Hela vägen ner längs västkusten är kantad av intressanta små orter, kalla dem byar eller vad som helst, men städer är det inte. Vi stannade till ibland och en intressant by är ”guldbyn” där tiden hade stannat och som jag inte minns namnet på. Skyltar från anno dazumal fanns det gott om och de måste jag förstås föreviga innan vi åkte vidare mot Fox Glacier.

Jodå, vi kom fram till ”FOX”, vi checkade in och vår madame tyckte synd om oss då regnet bara öste ner…Vi kollade prognosen, vi kollade med henne, vi litade till vår tur…och sen åkte vi upp till glaciären. Jodå, det regnade, det regnade hela vägen upp…men när vi kom up till parkeringen sprack himlen upp i ett leende. Vi vandrade iväg, vi fick se den ”lilla” resten av Fox, vi insöp den 100% luftfuktigheten och när vi kom tillbaka…då regnade det återigen horisontellt.

Kvällen och natten fick vi vara med om vårt livs värsta åskoväder…hittills…värre blev det i Rio ett par år senare, men det är en annan historia.

Vi slutar här för ikväll, Sydöns äventyr har bara börjat och fortsättning följer när hormonerna är på gott humör.