Och såna här bilder har jag aldrig lagt in. Jag har besökt Trandansen på våren i många år, under många kalla, snöiga, regniga och i allmänhet vädermässigt förskräckliga förhållanden… jag har tänkt och agerat utefter mina konstnärliga intentioner, lite så här: http://www.gertiebgranvik.com/2017/04/dancing-queens.html

Men idag, nu när hösten har slagit klorna i landskap och flyttande fåglar…då kom vi återigen hit för att besöka svärföräldrarna, som sjunger på sista versen…

Och som av en händelse formerade sig Tranorna som ett hjärta, ett hjärta för oss alla och en fascination över hur naturen läker och får in oss på positiva tankar. Vi har åkt runt för att hitta grusgrus, men inte en vinge i sikte, trots utlovandet av 19 tusen räknade för ett par dagar sedan. Idag tog vi med svärmor till hennes föräldrars grav…och där, när vi klev ur bilen, hörde vi det underbara, klagande och fantastiska ljudet…

…från de som var på väg söderut. De pratade, de flög runt, de tog hand om kamraterna som anslöt sig…pö om pö, det var oreda i leden och ja, ljudet var helt fantastiskt…och ödmjukheten inföll sig igen. Till slut blev formationen perfekt och vi tog farväl av de fulsnygga för detta år.

Hoppas att vi ses igen nästa vår…och då på lite närmare håll under dansen.