Så sitter jag då här, utställningen känns klar, jag hänger i morgon med hjälp av bästa vännen, även hon konstnär och fd bildlärare. Jag lämnar det därhän för en stund, jag tänker tillbaka och jag hamnar i slutet av augusti 2014 när jag hade min senaste utställning här i Kalix konsthall.

Då bodde vi inte här, men huset hade vi, huset som mina föräldrar hade byggt när de var unga och såg fram emot att sitta på verandan på ålderns höst, njuta av livet och titta ut över den ständigt brusande älven. Så blev förstås inte…min kära far dog 1995, endast 66 år gammal och mor levde ensam kvar tills även hon somnade in i februari 2014, 84 år gammal.

Jag hade en sedan länge planerad utställning här 2014, i Kalix konsthall, med titeln, ”Väsensskilda Varelser”. Vi åkte upp i slutet av augusti, tog hand om huset, gjorde intervju, fixade allt inför utställningen…och några dagar innan åkte vi upp till Björkliden.

Den ikoniska Lapporten, det outgrundliga och djupa Torne Träsk och så förstås vägen dit, med fyrbenta fartkameror och ödemark så långt ögat ser. Vardagsmat för en infödd norrbottning, men oerhört häftigt för min sörländske make. Tog visserligen med honom upp dit, det första jag gjorde när vi träffades. Då var det vinter och skidåkning var det som gällde. 1991 blev vår (hans) andra möte med nordkalotten…vi körde upp till Harstad, med bästa vännerna, dykutrustning och ett glatt och öppet sinne…puh. Dök gjorde vi och frös också…stackars maken, men han klarade testet och mig…

På väg hem, på midsommarafton, stannade vi i Kiruna, på ”Mommas Krog”. Maten kommer jag inte ihåg, men jag minns en busslast med Italienare som blev bjudna på…pölsa!!! Jag har aldrig, varken förr eller senare sett så stora och vertikala ögon…och ja, de svimmade nästan, ingen åt…

Nåja, back to business. Innan utställningen 2014 åkte vi som sagt upp till Björkliden. Vi hade tur med vädret, vilket inte är alla förunnat och vi (jag) beslutade att nu vandrar vi upp till Trollsjön. En sagolik plats som jag har besökt många gånger i olika väder. Att komma hit nu, med kära maken som var här för första gången och i strålande SOL…ja, det slår det mesta…worldwide. Vi var dessutom nästan ensamma tills vi började vår vandring tillbaka, då exploderade fjället av vandrare och vi drog en lättnadens suck över att vi hade varit ”uppe med tuppen”.

Det var min vackraste gång vid Trollsjön, det var magiskt, näst intill osannolikt. Jag har sett den i alla väder och även då isen låg kvar ner över sjön, alltid vackert oavsett, men färgen på sjön denna gång, det blågröna som man nästan tror är ”fotoshoppat”. Men, jag lovar…det är det INTE!

Ett ljuvt minne, mycket starkt…och nu känner jag mig mogen att ta tag i ”hängningen” i morgon. Om du/ni är i närheten, om lust och vilja finns, så…

Hjärtligt välkommen på Vernissage nu på lördag i Kalix konsthall, 13.00.