Efter första dagens vandring konstaterade vi att Chicago är en lite lagom stor stad och som av en händelse hittade vi ovanstående citat i en reklamtidning på hotellet.

Vi är så glada över att vi äntligen gav staden en chans och inte bara swischade förbi via O´hare. Var på väg redan i maj, men då kom en viss flygstrejk emellan och vi åkte på Roadtrip i Transsylvanien i stället. Efter att nu ha roadtrippat längs de stora sjöarna i tio dagar blev fyra dagar i Chicago en perfekt avslutning. Hittade ett mysigt litet hotell ett stenkast från Chicago River, mitt i centrum med gångavstånd till i princip allt. Mycket av den gamla bebyggelsen har bevarats som kontrast till de nya futuristiska skraporna.

Hade faktiskt bestämt oss och lovat varandra att om benen blev alltför onda, då skulle vi ta Taxi eller tunnelbana, men vi nyttjade dem inte en enda gång. Att vara i en stad är för mig/oss detsamma som att vandra i naturen, man ser, upplever, njuter av intryck, dofter, ljud eller avsaknaden av ljud och möjligheten att vila finns där hela tiden. Just möjligheten att vila var något som utmärkte sig i Chicago, det fanns sköna soffor och bänkar överallt, bara att ta en liten paus utan att vara tvingad att köpa en kopp kaffe för 10 dollar för att få sitta ner…all heder till stadsplanerarna!

Och så var det ju fotandet förstås…åker man bil eller tunnelbana från den ena ”instagramsevärdheten” till den andra…ja då missar man det mesta av den läckra arkitekturen. En arkitektur som talar till en, som känns både ny, gammal och inte minst fantasifull. Ta en titt på de två runda skraporna vid floden…båtplatser längst ner, 15 våningar för parkering och så lägenheter överst, en häftig lösning tycker jag…och de var vår utsikt.

Ett tips vi hade fått innan vi reste var att åka på båttur längs Chicago River, den så kallade ”arkitekturturen”. Fast beslutna knallade vi ner för att köpa biljetter…och tappade hakan. 47 dollar per skalle för en dryg timme…never ever, så vi vandrade samma tur i stället, längs den vackra ”Riverwalken”. Bättre på alla sätt, utom möjligen då att man missade guidningen och berättelserna om de olika husen…men det kan man läsa om på nätet. I gengäld fick vi andra vyer, inte minst de som speglade sig under broarna och bilderna blev tagna med fast mark under fötterna.

Vi bodde i River North och ett par kvarter bort låg den berömda ”Magnificent Mile”. En shoppinggata av det lyxigare slaget, men är det något som vi inte är, så är det shoppare. Vi strosade ändå längs MM, såg fina planteringar, tomma affärslokaler, tänkvärd väggmålning, uteliggare, galen skyltning, tappad sula, pansarvagn mm, mm. Vi var även in i en superdupergalleria (kors i taket) och slogs då av, att även här lyser kunderna med sin frånvaro. Samma fenomen i hela världen, butiker i citykärnorna läggs ner till förmån för alla dessa hemska ”mammons tempel” i städernas utkanter. Vart skall det sluta, det som började i små landsbygdsstäder och samhällen sprider sig nu även till ”storstäder” världen över…internethandelns fel, eller?

Tja, en liten parentes av en antishoppare. Det fanns även en hel del intressant att upptäcka på denna paradgata, som även och ursprungligen heter Michigan Avenue.

Det kanske mest intressanta, eller ett av de mest intressanta mötena var nog Water Tower, byggt 1869 och en av de få byggnaderna som överlevde den stora branden i oktober 1871. Efter branden började staden byggas upp på nytt och det var då husen blev högre och högre, då de blev ”skrapor”. Intressant med historien, läs gärna på bilden!

Upp måste man ju åka när man är i en ”skyskrapestad” och det fanns två alternativ. Det gamla anrika Willis Tower eller nya 360 grader Chicago och det blev 360. Hade googlat hemma, varit på väg att köpa biljett på nätet, men som sagt, vi tar det som det kommer…och det var inga köer, inga problem överhuvudtaget att komma in och upp. Vi köpte 48-timmarsbiljett, vilken gav oss två tillträden. Vi åkte upp och jag fick en flashback till början av 80-talet när jag åkte upp i Tvillingtornen i NY. Det var ingen skön känsla, benen blev lite skakiga, men det gick snabbt över när vi klev ur hissen och beskådade den stora/lilla staden från ovan. Så intressant att se hur liten Downtown är när man ser den uppifrån. En begränsad del av staden…och helt plötsligt tar allt slut och det är villabebyggelse, fascinerande och se själv på bilderna om du inte tror mig!

Just one step from Gold Coast…som ni ser på bilden längst ner till vänster, eller tillika från MM till höger. Mycket läckert och väl värt ett besök, eller två…och just idag firade vi dessutom vår 26 bröllopsdag…uppe bland molnen.

När man inte rör sig bland molnen, tja, då smyger man runt under fantastiska broar av olika slag. Väg och promenadbroar över C River och tågbroar genom, under och över The Loop…skapelser som andas 1800-tal och som sätter fantasin i rörelse. Vi gick efter kartan, vi gick på intuition, vi hittade det vi sökte och lite till. Vi hittade till och med monumentet ”Standing Beast” och det var väl sådär, men visst, lite roliga vinklar hittade jag i alla fall.

Och så kom vi då till Millennium Park, en ”instagramsevärdhet”…men vi bara måste se och fota lite och måste ju erkänna att visst…njurskulpturen i all sin glans och spegelattraktion…jodå, den var häftig, den var fotogenique, den var rolig. Roligast var dock som vanligt att studera alla selfiefotografer…och visst blir man återigen lite trött.

Jag lämnade dock det jordnära därhän och vände linsen uppåt. Där uppenbarade sig de mest bedårande vyer och se bara på måsen som tronar högst upp, kanske den tänker…”This is my Life”…

Mitt liv är i alla fall resor och om ni inte har somnat eller slutat läsa så vill jag bara visa några bilder till…från kvällen uppe i 360. Det var vackert, magiskt och helt bedårande och det får bli det sista från Chicago för den här gången. En ”liten” stad som jag rekommenderar å det bestämdaste!

Come fly with me…