Jag sitter på ett typiskt Amerikanskt Hotell i Traverse City, vid Lake Michigan. Det regnar, det blåser, vädrets makter är inte på vår sida…och det känns faktiskt rätt underbart.

Vi har varit ute på vår roadtrip längs ”de Stora Sjöarna” i snart en vecka och jag kommer inte till skott med skrivandet och inte heller med fotandet, vilket kanske är det värsta!? Hur kommer det sig att allt bara blir svårt? Det som jag har gjort med förbundna ögon och öron ter sig helt plötsligt som ett oöverstigligt berg, som en gigantisk sanddyn där du tar ett steg fram och ett tillbaka och aldrig når du toppen. Det var nog så det började, jag hade sett, läst och bespetsat mig på fantastiska vandrande dyner, spektakulära strandnära vyer, lite nordamerikansk ödemark…men visst ja, det hade jag tappat bort på vägen…här gäller ju inte allemansrätten.

Nåja, vårt första stopp efter att vi hämtat ut vår Jeep på Chicago Int blev Port Washington. En liten sömnig men samtidigt alert stad lite norr om Milwaukee, en stolt och välmående stad med en”historisk” stadskärna som vi snabbt sprang genom. Men…en notering och något som vi pratat om alla de gånger vi varit i detta land…en stolthet och en trygghet i att få vara Amerikan, att få tillåtelse att visa sin flagga utan att bli beskylld för att vara nationalist.

Morgonen därpå gick färden vidare norrut, via Sheboygan, Green Bay och ut på halvön mot Sturgeon Bay. Där ändrades allt, eller i alla fall nästan allt. Från de strandnära fina villorna med svenska, norska och holländska namn, kom vi så ut i ett jordbrukslandskap där var och varannan gård var fallfärdig, där tiden hade stått still några år och framtiden känns väldigt oviss.

Övernattade i Marinette (WI) som ligger precis på gränsen till Michigan och systerstaden heter Menominee. Inte mycket att orda om, vi vandrade över gränsbron, käkade Thai, vandrade tillbaka och sussade gott inför morgondagens tur som gick till Marquette vid Lake Superior. De fascinerar mig faktiskt, dessa gigantiska sjöar som mer känns som hav och som är upphov till en ständig felsägelse…åh, kolla, nu ser vi havet igen…

Marquette var en intressant bekantskap och kanske än mer Ishpeming som var dess grannstad i inlandet. Ishpeming är en fd gruvort med museum och allt därtill, det som vi inte besökte, men stan fascinerade och där blev det en och annan bild av ”slumfotografen”.

Under de gyllene åren gick det järnväg från Ishpeming till Marquette där järnet lastades över på fartyg för vidare transport. En gigantisk ”museiramp” finns kvar inne i stan och en som fortfarande är i bruk ligger någon mil norrut.

En liten omväg via ”Grand Sable Dunes”…gäsp…och så ner till Mackinaw City via den vackra bron som är gräns mellan Lake Michigan och Lake Huron. En bro som till utseendet starkt påminner om Golden Gate och Högakustenbron och som nu var under renovering…beige blir vitt, tja, kanske, kanske inte?

Cruising längs Lake Huron, vackra fjärilar, gigantiskt åskväder med tillhörande spektakulär himmel, fint men nergånget hotell, turistigt (inhemskt)…och vi har inte träffat en endaste liten Europe so far…men ljuvlig Amerikansk FUDGE har vi proppat i oss…

Nu nattinatti, ljuva drömmar om gigantiska dyner…och fortsättning följer…