En väg och en resa som jag drömmer om när jag kryper på knä runt huset…målar grunden och rensar rabatterna. Vi är mest hemmavid denna sommar, vi tar hand om huset och samtidigt planerar vi för kommande utflykter, men nu vill jag berätta om en av världens vackraste vägar…läs, se och upplev om du vill och orkar! Jag slutade min berättelse om Lhasa med ett löfte om kommande äventyr och här är det nu. Upp med tuppen 06.30 och iväg mot öknen, den Tibetanska högplatån som bara har sin like på ett annat ställe i världen och det är i Peru, vilket är en historia i sig…men nu till saken.

Vi lämnade Lhasa i gryningen, det var kallt, krispigt och sömndrucket, men vi vaknade snart till liv då de helt sagolika scenerierna radade upp sig utanför bussfönstret. Vi åkte genom öken och på serpentinvägar i 11 timmar…och dag ett var bara början. Dag ett gick för det mesta på belagda vägar, det var upp och ner och högt hela tiden och vid 18.30 tiden kom vi fram till Shigatse, en kosmopolitisk stad som vi kom att stifta mer bekantskap med på återvägen.

Vi hade passerat de lite för turistiga stoppställena med getter, ökenhundar och de obligatoriska böneflaggorna samt de gudabenådade bergen och de vandrande dynerna och Shigatse bjöd på kolonialhotell, stort, pampigt…men inget fungerade. Natten gick med strömlöshet och så vaknade vi till en morgon med äventyr i sikte.  Mot Tingri, sista utposten före Mt Everest. Dagens etapp, 26 mil…på 7,5 timmar.

De första milen gick på en helt ok väg, i alla fall halvbelagd, men efter vår ”picknik” började äventyret på riktigt. Här mötte vi David och Goliat och här fanns absolut ingenting av västerländsk bekvämlighet, inga matställen, inga bensinstationer och definitivt inga toaletter…damer till vänster och herrar till höger…that´s it.

Bussen med vår chaufför som gjorde denna resa för första gången var flera gånger på väg att köra fast i sanden…men det löste sig förstås och vi skumpade vidare i en till synes oändlig öken. Jag fotade de undersköna landskapen genom bussfönstret…och tja, det blev som det blev, men bättre det än inget alls. Vi passerade gigantiska vattenreservoarer och åkte längs de just då näst intill torrlagda floderna, vilka snart skulle fyllas till bredden.

Och så kom vi då till Tingri, myternas och historiernas sista utpost innan Mt Everest. En ökenoas, en vildavästernstad, ja jag vet inte riktigt hur jag skall definiera denna hägring, denna gudsförgätna och genomcharmiga lilla by…ett Narnia för bergsfantaster. 4800 möh och det kändes, trots att vi hade acklimatiserat oss i Lhasa några dagar. Vi gick en lite stapplig sväng, vi åt middag på vårt Himalayahotell och sen sussade vi gott till 06.30.

Vi bordade vår buss för färden mot bergens berg och färden dit som inte var av denna värld. Jag blir inte så lätt imponerad, men här tappade jag nästan andan, ja, jag tappade den i dubbel bemärkelse då varje steg var ett helt företag. Första stoppet var HÄR!  Första vyn och utsikten över ”Berget”.

Här var det nyanlagda vägar, allt för nutida och framförallt framtida turister och ja, hårnålskurvor är bara förnamnet, eller hur? Ja, och så vyn, den åtråvärda och oftast näst intill ouppnåeliga…”You are the lucky people” enligt vår Tibetanske guide ”Topten”. Han berättade om en britt som hade bott uppe i basecampen i över en vecka och väntat på ”vädret”…det kom aldrig, men dagen efter att han åkt visade sig toppen i solljus…Cést la vie…

Vi kom, vi såg och vi kände oss som segrare…vi åt en Tibetansk lunch hos Sherpornas familjer, de var lediga nu, vintern var i antågande och alla mer och mindre galna bergsbestigarturister var borta…kändes säkert både skönt och sorgligt.

Drygt 5200 meters höjd och så vet vi att det är mer än 3000 kvar till toppen. Jag/vi sänder en tanke och en beundran till två av våra vänner som har nått ända upp. Vi vände åter mot Tingri, vi stannade till vid Rong Bu Monastery  som ligger på en höjd med utsikt över Mt E. Vi åkte samma väg tillbaka…kringelikrok, hårnålar och som sagt…en helt bedårande natur.

Efter ytterligare en natt på ökenhotellet i Tingri och upp 04.30, styrde bussen så åter mot Shigatse, men en annan och snabbare väg. Upp över det hittills högsta passet, 5238 möh och mot en bedårande soluppgång, medan våra trötta själar började vakna till liv och naturen värmdes upp från under nollan till uppemot +20. Ja, vad säger man annat än…Oh, what a morning… och mer skulle komma.

Nu var det åka som gällde…jag ville stanna och fota förstås, men…det hinner vi inte??? Som tur var blev några av medresenärerna akut kissnödiga och det blev ett oplanerat stopp mitt ute i ingenstans. Detta ingenstans visade sig vara en MYCKET intressant lokal by dit jag rymde (så klart) och det blev bland de mest intressanta fotona på resan. Ursprung, äkthet och om ni ser de runda små ”plättarna” som är staplade på väggarna så skall ni veta att det är ren och skär koskit, torkad iofs, som de bla använder som isolerindsmassa och vindskydd.

Mitt på dagen kom vi tillbaka till Shigatse. Promenad i den lite annorlunda, kosmopolitiska staden, lunch och så en liten marknadstur där klasskillnaderna kom i dagen på ett väldigt brutalt och påtagligt sätt. Öst möter väst och aldrig blir det bra…

Varsågod, några porträtt, några människoöden, rik, fattig, glad, ledsen, livsbejakande och så mycket…bara vara. Kunde ha vandrat där hur länge som helst, men på eftermiddagen gick tåget mot Lhasa och det var bara att gilla läget…

Trött, glad, eftertänksam och ödmjuk…en resa…känns som ett helt liv.