I juli 2017, första sommaren som nyblivna norrbottningar beslutade vi oss för att åka till Svalbard på vårt sätt. Vi började med en roadtrip genom Finlands norra ödemarker, via Nordkap, iglooboende vid Lyngen Alps och sen flyg från Tromsö till Longyearbyen.

En ”by” som tog musten av oss både bildlikt och bokstavligt. Det är vackert, det är kargt, det är glesbefolkat och extremt internationellt. En kosmopolitisk liten stad vid randen av Arktis som lockar till sig äventyrare och friluftsälskare från hela världen, som välkomnar alla som är unga, friska och arbetsföra. Du behöver inget uppehållstillstånd, men i gengäld så finns det varken bidrag eller ålderdomshem…It´s all up to You.

Det finns fortfarande kvar en liten rest av den förr så blomstrande gruvnäringen och du kan även göra ett besök i en gruva på en guidad tur (det gjorde inte vi). Nu idag är turismen den största inkomstkällan, både vinter och sommar och världens största genbank/fröförråd finns här. Klimatforskare från hela världen möts här och ett nytt stort museum lockar många besökare. Men, vi ville se isbjörn, glaciärer och helst någon val.

Vi åkte på en heldagstur till Pyramiden och vägen dit kantades av scenerier som fick den mest bortskämde att gapa. Grafiska berg och gigantiska glaciärer, fågelberg, stormfåglar…men inte ens en skymt av isbjörn. Det är för varmt, nuförtiden är det ytterst ovanligt att de syns till vid Isfjorden, nu idag finns ingen is där det förr var metertjockt. Nåja, det finns annat intressant och vi gick iland vid Pyramiden, en spökstad som en gång var ett ryskt gruvsamhälle. P grundades 1910 av Sverige och blev sovjetiskt 1927. Det var ett blomstrande och livligt samhälle med aula, badhus, hotell, samlingslokaler samt hem för 1200 personer. Början till slutet kom 1996 med en flygolycka, ett plan på väg från Pyramiden med arbetare och deras familjer störtade in i Operafjället vid Longyearbyen. Samtliga omkom, ukrainare och ryssar och 1998 övergavs P helt och hållet.

En spökstad i ett bedövande vackert landskap där tretåiga måsar och fjällrävar har tagit över de förfallna husen. När vi var där, var det full rusch med att renovera de gamla offentliga lokalerna och ett nytt hotell öppnade 2013, men någon större turistinvasion har det inte blivit som tur är. Det finns tre fast boende som står för underhållet och många gästarbetare som renoverar och tar fram alla vackra detaljer, mosaiker, målningar och svarvade träräcken.

Underbart som alltid att vara ute på sjön…men kallt som synes. Det närmade sig nollan när isvindarna svepte in och vinterkläder var ett måste i juli. En liten virre med glaciäris värmde bra när vi trötta och nöjda styrde åter mot Longyearbyen.

Somnade ovaggade efter en god middag och dan därpå utforskade vi ”stan” med omgivningar. Förvånades över alla kvarlämnade snöskotrar och över de återuppbyggda färgglada radhusen som totalförstördes vid ett ödesdigert snöskred 2015. Ett skred som kom som en total överraskning och som är en direkt följd av det allt varmare klimatet i Arktis. Förr var Isfjorden helt täckt vintertid, men nu är det bara längst i norr som isen växer till. Vid Longyearbyen är det öppet vatten i princip året runt, förödande för både människor och djur, inte minst Isbjörnarna.

Djurlivet var inte på vår sida får man väl konstatera, men visst såg vi både fåglar, rävar, renar, en valrygg och så på väg till Barentsburg, fick vi se ett stim Belugavalar. Dem har vi inte sett förut, de är små, 3-6m långa, vita, lekfulla och inte så vanliga…dagens clou.

Barentsburg är ett aktivt ryskt gruvsamhälle som grundades av Nederländerna på 1920-talet och såldes till Sovjetunionen 1932. Det är livaktigt, med en befolkning på knappt 500 personer, det finns skola, hotell och en fungerande hamn. Det jag fann mest intressant var förstås de gamla förfallna byggnaderna och inte minst det gamla hamnkontoret med sin fantastiska telefon (tack Cristina för att du påminde mig) samt kontrasten mellan de rena färgglada bostadshusen och den kolsvarta marken vid fabriksmiljön.

Ja, det var återigen en händelserik dag och hemfärdens vyer fick oss att trotsa isvindar och regn, för några minuter då och då uppe på däck, påpälsade likt Michelingubbar. Vackert, vackrare, vackrast och var det några som hade det kallt så var det kanotisterna, brrr, bra gjort, eller hur?

När vi närmade oss Longyearbyen fick vi se fler gamla övergivna gruvorter, med vackra patinerade hus i en karg och färgrik natur samt mängder med grisslor som häckade längs bergssidorna.

Vi ses igen Svalbard…och nästa gång berättar jag om vår roadtrip genom den nordfinska ödemarken. Nattinatti…