De som reser från norr till söder två gånger per år, längre eller kortare beroende på art, men reser gör de och den som reser längst är Silvertärnan…en riktig Glob.

De är helt fascinerande, extrema långflyttare som de är. Vad sägs om en liten flytt från Arktis till södra ishavet (Antarktis) och kanske till och med en tripp runt A…det kallar jag att resa! Den resan brukar ta ca tre månader…enkel väg och däremellan skall dessa fantastiska flygekvilibrister föda upp nya kullar under ett par månader uppe i norr. Kan man annat än imponeras och bedåras?

De fåglar som alla förknippar mest med resande och flyttar är nog Tranorna (Grus Grus), de dansande fulsnygga och charmiga som varje år invaderar Trandansen vid Hornborgasjön. Har troget varit där varje år sen 90-talets början eftersom svärföräldrarna bor i Falköping…men i år och i fjol sket det sig pga andra resor. Nåja, jag sörjer inte så mycket, gamla bilder finns, men man kan alltid göra bättre och nästa år är vi där igen, hoppas jag.

När vi talar om resenärer, om flyttare, då måste jag bara nämna mina absoluta favoriter, de vita stolta, med gul näbb och rak hals…ja förstås…Sångsvanarna. De som var näst intill utrotade i mitten av 1900-talet pga DDT, PCB och även en viss jakt, det fanns bara sex häckande par kvar.

De var symbolen för norrländsk vildmark, ödemarksfågeln med sitt karaktäristiska klagande läte och sin vemodiga sång, som än idag gör mig näst intill tårögd. Nu är den vanlig, den ”konkurrerar” nästan ut Tranorna vid rastställena längs vägen upp till norr och de bästa häckningsplatserna…och lantbrukarna får sina marker nertrampade, framförallt på hösten. Ett av de största hoten idag är vindkraftverkens ”vingar” som skördar många offer, inte bara bland Svanar utan hos de flesta av de lite större flyttfåglarna.

Och så, sist men definitivt inte minst…Storspoven. Fågeln som alla uppe i norr förknippar med vårens ankomst, som med sitt klagande, vemodiga och även lite drillande läte, talar om att nu väntar barmark, sol, öppet vatten och barnafödande. De fanns här när jag var barn, vi har sett dem varje sommar när vi har varit uppe och nu sen vi flyttade upp följer vi deras häckning och barnens utveckling från första parkett.

Ibland kommer de lite för tidigt, de huttrar nere på isen och väntar in bättre tider. Vi har bevittnat parningen (hittar inte bilderna), uppfostringen av pappa spov, från små ulltottar till flygfärdiga och nu har de återigen börjat spana in årets häckningsplatser. Vi välkomnar er, ni riktiga resenärer, ni charmiga, fulsnygga och livsbejakande maskjägare!

Silvertärna, Trana, Sångsvan och Storspov…världsresenärer som är varandra evigt trogna. Har vi något att lära tro?