Var den slogan vi först mötte när vi trötta och förväntansfulla satte oss i taxin på Tbilisis ”lilla” internationella flygplats. Ja, den är verkligen liten, men än så länge räcker den till för de turister från företrädesvis Asien, Ryssland och Gulfstaterna som är de mest frekventa besökarna. Européer och inte minst Svenskar börjar hitta hit och det är på tiden. Vi tänkte oss en liten vårtripp när fruktträden börjar blomma på kal kvist, när snön uppe i Kaukasus nästan har smält bort och vi såg fram emot att sitta på caféer och njuta av viner från världens äldsta vinproducenter…men, naturligtvis blev det inte så!?

Vi möttes av duggregn, snöblask och det var bara att gilla läget…på med långkalsonger, vantar, mössor…samma som hemma…och ut för att upptäcka Tbilisi, framförallt den gamla vackra, förfallna stadsdelen som är under uppbyggnad. Vi bodde  på ett litet mysigt nybyggt hotell vid floden, en knapp kilometer från den berömda ”Frihetsbron” och den blev vårt första mål på vägen.

Sen började klättringen, kringelikrokandet och ruinfotandet…maken kallar mig…med all rätt ibland…för slumfotograf. Men jag älskar det nötta, det vackert medfarna, den slumrande oupptäckta och falnade skönheten.

Och här var det inte fattig slum (längre), här var uppbyggnaden på G, här var bilparken superduper och invånarna bland de mest betydelsefulla och trendigaste i stan…precis som i många städer under utveckling från det gamla till det nya. Och hur var det då med vänligheten, med ”Friendly Georgia”? Ja den skriver jag under på utan att tveka en sekund, för vänligare människor tror jag aldrig att jag har träffat…jodå, ytligt trevliga…men här i Tbilisi var det äkta, det kändes direkt ända ute i stortån. Ett bevis på det är inte minst vänligheten och omtanken mot djur. Hundar och katter finns överallt på jorden, i alla städer hänger de runt restauranger och tigger, de blir behandlade bra ibland, men lika ofta kommer sparkar och tillmälen. I Georgien är de nästan heliga, de lever med, de är en del av samhället och gemenskapen. Hundarna är chippade som ett bevis på att de är vaccinerade och kastrerade, de vandrar runt restauranggatorna…och de är kräsna.

Med knapp nöd fick en av ”våra” vänner i sig lite fläskfilé. Fick berättat för oss när vi åkte ner till Armenien att det finns en återvinningsstation där du sätter in petflaskor och ut kommer hundmat??? Lät som ett skämt, men dan därpå kollade vi upp det och javisst den existerade, se sista bilden ovan. Hunden är människans bästa vän, jovisst, men katten är min bästa vän och även dessa underbara varelser behandlades kärleksfullt och värdigt…och ibland lät de sig bevekas, lät sig till och med matas och kelas med.

Ja nu blev det en liten djurutvikning, återvänder till världsliga delar av Tbilisi och fortsätter vandringen uppåt mot borgen och ”Mother of Georgia” som är närvarande var du än befinner dig. Hon står där på toppen, vid den gamla borgen och greppar sitt svärd och ämbar, hon håller utkik och hon är vacker, hon är något annat än alla Kristusstatyer som står högst på alla berg världen över…hon har utstrålning, hon bara är.

Hon är, hon finns och det gör alla andra sevärdheter också, inte minst maten och vinet vilket jag inte tänker ha några större utvikningar runtikring. Vi provade många viner förstås, en del goda och andra sisådär. Vi testade alla nationalrätter, ostbrödet Khachapuri, Chinkali, en sorts dumplings, Barbeque på Pork, bönsoppa mm och javisst, maten är god, men kanske lite överreklamerad ändå? Badade gjorde vi inte heller. Vi betraktade de svavelosande varma baden utifrån och tänkte…men bara tänkte, att kanske en annan gång.

Sen tog vi linbanan upp till borgen för att få en riktig överblick…och jodå, det var vackert, men vyer är vyer.

Jag föredrar det lite närmare, vyer men ändå detaljer, känslan att man är nära, att man är en del av livet och vardagen. Den vi fick när vi klättrade uppför alla trappor (Salami Steps) till högsta kyrkan, ateljéer och konstcafeér. Det tog musten ur oss, men det var värt all möda trots snöglopp, halka och vätskebrist.

Hittade ett mycket speciellt ställe när törsten var som störst, Ornament Cafe. Intellektuellt, musikaliskt, lugnt, historiskt…ja, you name it…en riktig oas.

Vi vandrade upp och ner, vi…läs jag, smög in i gränder och prång, förundrades över kontrasten mellan det gamla och nya, fick historien berättad för oss i kortare och längre stycken och konstaterade att det är en stad värd att besöka. Att det hade varit ännu bättre om våren hade varit normal och vi hade fått se fruktträden blomma…tja, det är sånt man får leva med. Vi hade en bedårande vy från vår hotellterrass iförda varmaste vinterkläderna, filt och lite värmande i glasen.

Där tillbringade vi dock inte så mycket tid, då dagarna som kom blev väldigt långa. Vi gjorde utflykter till Kaukasus och Armenien, med privat guide/chaufför och det blev riktiga heldagsäventyr med snö, offroad på vanliga vägar som inte är värda namnet och mycket mer…