Min sista, men definitivt inte minsta favoritstad. Den mest exotiska och minst besökta, den stängda staden på 3650 meters höjd över havet, den stad som välte omkull allt som kan vältas. Vi kom dit en sen eftermiddag i oktober, efter en 24 timmars tågresa på världens högst belägna järnväg, Quinsangjärnvägen. Den sträcker sig från Peking till Lhasa och numer fortsätter den upp mot Shigatse, upp mot Mount Everest.

Vi klev på i Xining, fyllda av förväntningar efter en formidabel middag med Dumplings, öl och kinesiskt brännvin. Tåget avgick sen eftermiddag och efter några timmar vaggades vi till sömns. Svart, svartare och svartast utanför och uppåt gick det…uppåt mot högsta punkten och världens högsta järnvägsstation, Tang Gu La på 5068 möh och passet på 5231. Vi hade läst på om vad höghöjdssjuka handlar om…men, verkligheten överträffar som vanligt dikten och ”halva” delen av tågresenärerna drabbades, även de inhemska, blev helt utslagna med yrsel, huvudvärk, illamående och diverse magåkommor. Inte undertecknad dock…jag satt klistrad vid ”lindrigt” skitiga fönster från det att solen gick upp tills vi närmade oss Lhasa och medresenärerna, inklusive maken, började komma på benen…skakiga och böjda, men dock. Det blev lite bilder från det karga, vackra och ödsliga landskapet…genom fönstret…det skitiga…

Eftermiddagen därpå kom vi så fram till Lhasa, den mytomspunna och halvstängda staden. Vi checkade in på vårt Himalayahotell och fick lite efterlängtad vila och andhämtning. Alla var helt slut, antingen av höghöjdssjuka eller sömnbrist…bara att välja. Hotellet var en upplevelse i sig vilket vi upptäckte efter en natts god sömn. Utsikt över både Potalapalatset och Jokhangtemplet.

Om man är i Lhasa måste man förstås besöka Potalapalatset, 3700 möh. Det tronar likt en enorm gräddbakelse högt över stan och var tidigare Dalai Lamas ordinarie vinterresidens och tibetanska regeringens kansli. Idag är det ett museum och en ytterst viktig plats för Tibets buddhister…och det är högt, brant, 400 trappsteg och 13 våningar…samt världsarv sedan 1994. Vi klättrade upp förstås…och jag som hade varit halvt invalid i mina knän i flera år, skuttade nerför likt en yster antilop! Det måste vara atmosfären och buddhismen…och notera, knäna är fortfarande bra.

Det fanns och finns många palats och religiösa monument i Lhasa och i hela Tibet förstås, men det är egentligen inte min cup of tea. Jag vill känna stämningen, möta människor och njuta av färger, former och annorlunda miljöer. Här i Lhasa fick jag mitt lystmäte, inte minst när vi gick ”Khoran”…Barkhorgatan runt Jokhangtemplet tillsammans med hundratals, ja kanske tusentals pilgrimer på väg till sitt tempel. Vi gick aldrig in, vi stannade på torget och fascinerades av folklivet på det stora torget som var fyllt av böneflaggor, bedjande, handelsmän, turister och…bondfångare.

Där fanns allt, absolut allt och det pågick inför öppen ridå, till exempel tandläkarmottagningen här ovan. Är det inte fascinerande och helt underbart, så säg?

Och så vänligheten, den jag har skrivit om både i Havanna och Marrakech, det är den som sammanför dessa tre städer, den som sätter avtryck, som gör att man lämnar med ett stort varmt leende på läpparna…som berör ända in i hjärtat.

Buddhismen genomsyrar allt, så gör även närvaron av kinesisk militär tyvärr. De har total kontroll, de står utposterade på taken och nåde dig om du riktar kameran åt deras håll. Den mörka sidan, den som vi försökte tänka bort, men den fanns där som ett spöke hela tiden. Trots övervakningen var människorna glada, hade stor tillförsikt och framtidstron var uppenbar…på gott och ont.

En del vandrade Barkhor, andra satt och kontemplerade, men alla var närvarande. Det här var i gamla Lhasa, den del som fascinerade mest och den som vi tillbringade mest tid i…men på andra sidan gatan från vårt hotell var det en helt annan kommers. Fruset Jakkött, jaksmör, vackra sidentyger, frukt och diverse tingeltangel…som överallt. Men, människorna, porträtten…jag var salig och kunde inte låta bli avtryckaren.

De flesta bara var, levde sitt liv och brydde sig inte om en gammal västerländsk fotograf, men att fota kötthandlare, poliser och militärer, det var absolut nono. Jag anpassade mig då det fanns så mycket annat, färgerna, färgerna och färgerna. En sån befrielse att slippa det svenska tråkiga svartstuket. Ett svartstuk som jag var en av de första att anamma…när jag var elev på Beckmans för sisådär 40 år sedan…men, det var då det, nu har jag lämnat det, nu frossar jag åter i färger, blir glad, upprymd och busig igen.

Som sagt, kloster kryllar det av, mer och mindre kända. Ett av de mer kända är Seraklostret, där munkarna har sina dagliga ”talks” inför öppen ridå. Jag hittade dock som vanligt intressantare livsöden utanför. Jag bara måste få vara obstinat, egen, olydig och motvalls…och för det mesta blir det rätt.

Lhasa…en stad, en historia, en helt omtumlande upplevelse…och det var bara början på vårt Himalayaäventyr. Vi fortsatte med buss genom öknen till Shigatse, Tingri och nådde till slut Mt Everest…men det är en helt annan historia.

En historia som kommer att bli berättad när tid och lust finns. Jag har skrivit en del om den resan på min gamla blogg: www.gertiebgranvik.com  Om du vill och orkar…hjärtligt välkommen dit!